Photographer Emma Ask

Yiruma-Kiss The Rain

här kommer del två på novellen, för den som vill så spela musiken samtidigt.
Jag har valt låten till novellen, 
men den passar kanske bättre in i del 3 och 4 sen...

Jag hörde det på hans röst, någonting hade hänt. Han sa att jag skulle sätt mig ner, andas och sa att de kom så fort som möjligt.
”ARVID! VAD HAR HÄNT?!!” gapade jag i luren.
Det blev tyst, jag hörde hur han tog ett djup andetag. Det var tyst runt omkring honom, väldigt tyst.
”Tom, har varit med i en bilolycka, och har först till sjukhus nu, och de tror inte att han kommer att överleva…”
Bilolycka? Sjukhus? Överleva? TOM?! Det började snurra, jag var tvungen att sätta mig på golvet.
”Yess? Säg någonting, är du där?”
Plötsligt skrek jag bara rätt ut. Var var han? VAR ÄR TOM?!
”Arvid, var är Tom?!”
Jag kravlade mig upp även om det snurrade. Jag var tvungen att ta stöd mot vägen. Ut i hallen, på med skorna, ned för trapporna och Arvid i luren.
”Du går ingenstans Jessica, jag, Casper och Kim är hos mig om två minuter. Stanna i lägenheten.”
Det var det ända jag hörde när jag försökte ta mig ned för de sju trapporna, det gick inte fort. Efter varje steg snurrade hela världen ett varv runt mig. Någon tog tag i mig, jag såg inget. Tårar var i vägen.
”Jessica, vi är här. Andas!” Det var Kim, min älskade Kim som stod vid min sida och har gjort det ändå sedan trean. Hon var bäst i hela världen. Hennes röst var bestämd med ändå darrig. Någon tog tag om midjan på mig och jag lyfte från marken. Jag visste inte vem det var som lyfte upp mig, men jag lät dem göra det. Just nu visste jag varken ut eller in. Kalla armar omslöt mig, Kim. Hon satte ner mig i sängen och satte sig på min högra sida. Arvid slog sig med på min vänstra sida. 
”Jessica, andas!”
Det var först när jag fick det skriket i mitt öra som jag förstod att jag satt och höll andan. Istället började jag hyperventilera. Jag fick inte ordning på något till en början, men sen visste jag vart jag var på väg, till sjukhuset! Jag reste mig hastigt upp, men benen gav vika.
”Jessica!”
”SLÄPP MIG!” skrek jag och kravlade upp mig på fötter igen.
”JESSICA, NEJ!”
”SLUTA! SLÄPP MIG!” Jag försökte bli av med deras armar, boxade och slog runt om kring mig utan att veta vad det träffa. Men de var två mot en, det fanns bara ett slut, och då kom det, allt på en gång. Tårarna rann ned för kinderna, jag kippade efter luft och det kändes som att någon hade huggit av mig mina ben, halva jag var borta. Jag grät och grät, det fanns inget slut, och hela tiden hade jag Kim på höger sidan och Arvid på min vänstra. De höll om mig och lät mig gråta, tills Casper kom in i rummet. Han sa inget, hade mobilen i handen och plötsligt reste sig Arvid från sängen. Jag fattade inget, jag var inte medveten om det som hände runt omkring mig, jag var i en annan värld. Det spelades upp scener i mitt huvud, hur två bilar smäller samman, ambulansen kommer, en blodig och medvetslös Tom som fördes bort. Första kvällen jag träffade Tom, vår första kyss, alla minnen och upplevelser, hans leende och de glittrande ögonen, hur han viskade i mitt öra hur mycket han älskade mig och hur vacker jag är. Min poetiska filur som gjorde mig glad, han som jag levde för, min själsfrände, min bästa vän, min gåva från gud, mitt liv. Var han borta nu? Jag fick en till gråt attack.

”Jessica?”
Jag ryckte till och kollade mig omkring, Casper och Arvid satt på huk framför mig, och jag såg tårarna i deras ögon.
”Tyvärr.” Caspers röst skar sig och tårarna började rinna över hans kind.
Casper som hade varit Toms bästa vän ända sedan barnskolan.
Vi satt alla tysta och grät över att ha förlorat vår bästa vän/pojkvän, killen som alltid var munter och gjorde alla glada. Han som tog varje dag med ett leende, han som alla älskade. Han hade nu lämnat oss för gott.