Photographer Emma Ask

Hennes röst gick rätt in i mig varje gång hon öppnade munnen. Jag hade hittat henne, flickan som jag sökte, jag älskade henne redan första gången jag såg henne, hon var mitt blod. Och det hon viskade till mig i kyrkan skulle jag för alltid att minnas. ”… men jag tänker leva vidare för dig” . Hon kunde inte sagt något bättre till mig, för jag ska finnas med henne varje dag till hon dog av ålder, även om hon inte visste det. Jag ska gå bakom henne och beskydda henne genom livet.
När jag stod längs fram i kyrkan och betraktade min egna begravning såg jag allt ur ett helt annat perspektiv. Alla mina vänner, släkt och familj satt i kyrkan och sörjde mig. Jag såg hur Jessica och Casper höll varandra i händerna och då och då kollade på varandra för att bara utväxla blickar som sa mer än ord kunde göra. Dom skulle klara sig fint utan mig, även om jag skulle sakna dem. När Jessica var fram och lämnade sina röda rosor stod jag bakom henne och höll om henne, hennes hår luftade precis som det alltid gjorde, men hon passade inte i svara kläder.

”Tom, även kallad den poetiska filuren, var min pojkvän sedan två år tillbaka, men har var också min allra bästa vän, och lite som en beskyddande bror. Man kunde inte undgå att blicken drogs mot honom varje gång han klev in i ett rum där man befann sig. Alla älskade honom, det gick inte ens att ogilla honom, även om man ibland var oerhört irriterad på honom. Han visste alltid var som var bäst för en själv och hjälpte en dit. Jag undrar om han någon gång tänkte på sig själv, hans vänner och familj gick alltid i första hand. Han mötte varje dag med ett leende och var alltid glad, och det gjorde att en själv blev så himla glad när man var med honom! Det finns så mycket att säga om honom, men allt går tyvärr inte beskriva med ord. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta, och han är en person som inte går att ersätta eller glömma. Har han en gång härjat i ens liv så finns han alltid kvar, men sitt röda hår och det stora smilet, lika lycklig som ett barn på julafton, men året om. Han frågade mig en gång vad jag önskade mig på min födelsedag, jag sa att jag redan hade det jag önskade mig. Men hans svar blev att han inte kunde lova mig att få kunna behålla det för evigt, för vem visste han kanske skulle dö helt plötsligt…”

Hon blev tyst och en tår rullade ner på kinden, men hon tog ett djup andetag och fortsatte med en klump i halsen.

”Jag fick sen ett tjockt fotoalbum men bilder och texter. Det var bilder på oss, och våra vänner. Det fanns texter där han åter berättade minnen vi varit med om, det var dikter och texter, om mig, om oss. Där han berättade hur han hade känt när han höll på att lära känna mig, han beskriver hur han förstod redan när han såg mig att det skulle bli vi. Allt vi har varit med om i våra två år. När han överlämnade den sa han ”Den här kan du behålla för evigt, den kan ingen döda eller ta ifrån dig.”. Albumet var helt underbart vackert, och jag undrar hur mycket tid han la ner på det, jag tror jag nog inte ens vill veta det. Jag fattade inte då hur rätt han faktiskt hade i det han sa… Men det förstår jag nu. Han skriver verkligen på sitt sätt, jag har aldrig läst någon text som är skrivet på det sättet, inte ens nära! Han var verkligen en oerhört speciell och unik människa som kommer leva kvar inom oss alla tror jag.”

Hon satte sig långsamt ner på stolen igen och alla började applådera. Tårarna rann med från mina kinder av lycka, men även av sorg. Jag är ledsen över att jag inte längre kan ge henne det jag vill ge henne. Men det är hon som är min flickvän, och jag är så jädra stolt över det! Att stå som en död människa och betrakta sin egna begravning är oerhört fint, höra sin flickvän tala om en för alla, lyssna till sin lillasysters ljuva stämma när hon sjunger, för mig. Höra kompisarnas galna och goa minnen tillsammans med mig, när jag varit full och inte minns dem.

Vad har jag egentligen gjort för att få tag i sådana här underbara människor som verkar älska mig? Jag, en liten pojke som ingen faktiskt vet utsprånget på? Han som döljer en hemlighet för alla förutom sin mamma och pappa. Jag har alltid känt hat för de människor som gjorde det onda mot mig när jag var liten, de som kallas mina biologiska föräldrar. Hatet har jag alltid gjort om till lycka, och tagit varje dag med ett leende. För jag kunde inte slösa bort en ända dag när jag har fått tag i så underbara människor som de som sitter i ett rum efter min begravning och sörjer mig. För jag visste att en dag skulle jag dö och skulle jag hata mig själv för att jag inte levt ut varenda sekund av mitt liv. Jag ville aldrig tänka på mig själv, för jag var ingenting mot vad alla andra var, jag var bara en lite pojke som var rädd för livet och gjorde om sitt hat till lycka. Han som var så ful som döljde något så stort för alla han älskade. Han var glad om alla andra var glada, de gjorde honom glad.

När jag träffade Jessica så visste jag inte först vart jag skulle ta vägen. För jag var inte värd någon som hon, hon var för fin. Jag frågade kvinnan som hade tagit hand om mig sedan jag var tre, hon som jag kallade mamma. Jag sa till hennes rakt ut att jag inte visste vart jag skulle göra, att jag inte var värt något som henne. Min mamma skakade bara på huvudet och log mot mig.
”Vart är pojken som gjorde om sitt hat till lycka och levde varje sekund? Var är den pojken jag känner som har kämpat sig igenom ett krångligt och jobbigt liv, men har gjort det med sådant mod att jag är chokad? Han som är värd all lycka på jorden?”
”Men…”
”Inga men, jag känner henne inte, men jag ser på dig att du är kär, och jag ser fram emot att träffa henne snart. För hon verkar riktigt söt och snäll, så gå och ring henne nu, hon väntar på det och det finns inget jobbigare än att sitta och vänta på att en kille som har sagt att han ska ring.”
”Men tänk om hon inte gillade mig?”
”Hade hon bett om ditt nummer om hon inte ville se dig igen?
”Jo, men…”
”Inga men, Tom, det går inte att glömma dig om man en gång har pratat med dig, en röd frisyr som står på ändan och en glädje som lyser om dig! Gå och ring henne nu, du ska vara ute ur huset eller hon så ska vara i det här huset inom en timme! Och om hon kommer hit så åker jag, pappa och din syster till mormor och morfar, så säg bara till!”
Jag gjorde som min mamma sa, och hon visste tydligen hur det var att vara tjej, men det är väl nog inte så konstigt, eftersom hon själv är tjej och har varit sexton år, även om man inte kan tro det. När jag kom ner en halvtimme senare från övervåningen och mötte min mamma i köket brast hon i skratt.
”Gud vad söt du är min pojke, så? Ska vi åka?”
Jag kunde inte sluta le från öra till öra så jag nickade bara, stort och ivrigt.
”Tio minuter, tio minuter”
Då fattade jag vad jag egentligen sa…
”TIO MINUTER?! HON KOMMER OM TIO MINUTER!” Jag kollade mig omkring, men hade ingen aning om vad jag kollade efter. ”HON KOMMER OM TIO MINUTER, VAD SKA JAG GÖRA, VAD SKA VI GÖRA?!” Jag gapade i ut det i hela köket. Min mamma skrattade bara.
”Gå upp och fixa ditt rum lite i alla fall, och byt tröja, du har tandkräm på den. Jag skriver en lite lista på saker som ni kan göra och sätter på anslgstavlan ifall du får hjänsläpp, så åker jag, pappa och din syster till mormor och morfar nu, lycka till min pojke” Mamma blinkade sådär åt mig när jag spring upp till mitt rum.

Jag kommer ihåg den dagen, som om den var igår, och jag kommer ihåg vad min mamma hade skrivit på lappen.

 *Va dig själv.
*Fråga henne om saker
som handlar om henne.
*Hitta inte på saker för
att du tror att det ska imponera på henne.
*Baka en kaka av kärlek,
om hon är en chokladtjej,
baka kladdkaka!
Lycka Till!

Jessica är chokladtjejen, och jag kommer ihåg att vi bakade en kladdkaka, och efteråt så var vi bruna och vita om vartannat av mjöl och kakaopulver.
Jag kommer ihåg av hon doftade, och jag kommer ihåg att hon hade en stor grå munktröja på sig, det mörka håret var uppsatt i en hästsvans. Och det bästa av allt, hon hade inget smink på sig.
Varför jag just fallit för hennes va att hon uttryckte självständighet och en glad mysig flicka. Det var precis det hon vara också, speciell och unik, envis och lite grinig ibland, jag älskade henne när hon var sådär grinig, hon var så söt då! Hon var min dröm tjej och jag har hört från vänner att just bara för att vi båda var unika och speciella så passade vi så otroligt bra tillsammans. De sa att det lyste riktig kärlek om oss.

The End, by emma 'kugghjulsflicka'


BLIR GLAD AV KOMMENTARER, ;d

tror att det kan bli ett rätt gött schema:D
tre nya lärare...
ser ut som att man kommer få behålla sin engelska lärare iaf.
det är tummen upp:)

men på onsdagar har men 6 lektioner!:ooo
och på torsdag bara 3 eller fyra!! xdd

FLICKA betyder:
ung och vacker tjej.

söt små flickor som jag tillbringade min onsdag kväll med.
- bada
- flöta
- bring it om
- hundtricket
- Höbalarna
- snack som alltid i mörkret halv tolv på natten.
- cykla hem, men två små söt mörkrädda personen
  och emelie i telefonen och så förbi häxan!

vi gillar det:) tack flickor!<3



vår söt fiilur med ett grönt afro och gelebjörnar till ögon:DD

shoo, det var ett tag sen sista tyckte jag.
händer endel förtillfället...
men nu ska jag ta och berätta om en underbar dag!

vaknade vid 10, det regna.
smsar lite hit och dit...
lina kom hit vid 12
men två filmer :)) (yy'
baksmällan och avatar.

kollade flim resten av eftermiddagen!
vi gillar det, två gryma filmer säger jag bara!

flummmade allt vad vi hade sen till kl 9.
älskardigbästavän!<3
finns ingen som du!<3

imorogn blir det nog gbg med mamma, lina, moster och kanske kusin! :) (yy'

hatar regn!

har bilder på lager, får se när jag har tid att lägga upp dom.. :))

see ya! 

Hennes röst uttryckte stryka och mod. Den drog med sig alla i kyrkan i ett ändå svep. Jag vet inte vad det var, men det måste ha varit sången, hennes röst och styrkan den uttryckte, som fick mig att verkligen inse det där Kim sagt till mig i två veckors tid. ”Han lever kvar inom dig, och ingen kan ta honom ifrån dig. Han älskade dig och göra det fortfarande, du måste leva kvar för hans skull, han skulle inte vela något annat!” Jag hade inte brytt mig om Kims ord alla de gånger hon sagt det till mig, men nu slår dig mig hur rätt hon har haft, med alltihop. Jag måste leva kvar för honom. För om det hade varit jag som dog så hade jag velat att Tom skulle leva klart mitt liv genom att leva sitt till fullo.

Två veckor har det gått och nu sitter vi alla samlade i en kyrka med veta väggar och målningar i taket. Jag har aldrig fattat vad målningarna betyder, med det är väl något om gud och livet, Eva och Adam. Toms syster tog just sista tonen i låter som jag, Casper och Toms familj valt ut tillsammans. Jag höll hårt i Caspers hand och tittade lite i smyg på honom, han vänd huvudet mot mig och vi såg in i varandras tårfyllda ögon, han la sin andra hand över mig och försökte på sig ett snett leende, jag log så gått jag kunde och vände mig sedan mot prästen. Det behövdes inga ord, det fanns inte så mycket att säga. Efter begravning skulle vi till bygdegården som låg intill och äta lite tårta och prata om fina minnen om vår älskade Tom, jag visste exakt vad jag skulle säga.

När sermonin vi klar gick jag fram till kistan, la min bukett med rosor ovan på den och kollade in i de glittrade ögonen på kortet som även stod där.
”Jag älskar dig och kommer alltid att göra dig, men jag tänker leva vidare för dig” viskade jag, tryckte pekfingret och långfingret mot mina läppar för att sedan trycka dem mot den vita kistan. En tår doppade ner på kistan och jag drog ut vätskan i formen som ett hjärta. Jag gick tillbaka till de andra och gav hans syster en stor kram och viskade att sången var underbar.

alla verkar göra något nu för tiden,
dom åker hit och dit och är inte hemma.
själv har man inte så mycket att göra,
men på onsdag drar jag till Öland,
måste säga det, ska faktiskt bli skönt att komma bort härifrån.
men kommer sakna min lina<3

och tidan tjejer!
vi måste fan hitta på något snart!!<3

saknar SEPLE som alltid!

sist med inte minst,
saknar min bästa bror,
var är du, i need you<3

Jag hörde det på hans röst, någonting hade hänt. Han sa att jag skulle sätt mig ner, andas och sa att de kom så fort som möjligt.
”ARVID! VAD HAR HÄNT?!!” gapade jag i luren.
Det blev tyst, jag hörde hur han tog ett djup andetag. Det var tyst runt omkring honom, väldigt tyst.
”Tom, har varit med i en bilolycka, och har först till sjukhus nu, och de tror inte att han kommer att överleva…”
Bilolycka? Sjukhus? Överleva? TOM?! Det började snurra, jag var tvungen att sätta mig på golvet.
”Yess? Säg någonting, är du där?”
Plötsligt skrek jag bara rätt ut. Var var han? VAR ÄR TOM?!
”Arvid, var är Tom?!”
Jag kravlade mig upp även om det snurrade. Jag var tvungen att ta stöd mot vägen. Ut i hallen, på med skorna, ned för trapporna och Arvid i luren.
”Du går ingenstans Jessica, jag, Casper och Kim är hos mig om två minuter. Stanna i lägenheten.”
Det var det ända jag hörde när jag försökte ta mig ned för de sju trapporna, det gick inte fort. Efter varje steg snurrade hela världen ett varv runt mig. Någon tog tag i mig, jag såg inget. Tårar var i vägen.
”Jessica, vi är här. Andas!” Det var Kim, min älskade Kim som stod vid min sida och har gjort det ändå sedan trean. Hon var bäst i hela världen. Hennes röst var bestämd med ändå darrig. Någon tog tag om midjan på mig och jag lyfte från marken. Jag visste inte vem det var som lyfte upp mig, men jag lät dem göra det. Just nu visste jag varken ut eller in. Kalla armar omslöt mig, Kim. Hon satte ner mig i sängen och satte sig på min högra sida. Arvid slog sig med på min vänstra sida. 
”Jessica, andas!”
Det var först när jag fick det skriket i mitt öra som jag förstod att jag satt och höll andan. Istället började jag hyperventilera. Jag fick inte ordning på något till en början, men sen visste jag vart jag var på väg, till sjukhuset! Jag reste mig hastigt upp, men benen gav vika.
”Jessica!”
”SLÄPP MIG!” skrek jag och kravlade upp mig på fötter igen.
”JESSICA, NEJ!”
”SLUTA! SLÄPP MIG!” Jag försökte bli av med deras armar, boxade och slog runt om kring mig utan att veta vad det träffa. Men de var två mot en, det fanns bara ett slut, och då kom det, allt på en gång. Tårarna rann ned för kinderna, jag kippade efter luft och det kändes som att någon hade huggit av mig mina ben, halva jag var borta. Jag grät och grät, det fanns inget slut, och hela tiden hade jag Kim på höger sidan och Arvid på min vänstra. De höll om mig och lät mig gråta, tills Casper kom in i rummet. Han sa inget, hade mobilen i handen och plötsligt reste sig Arvid från sängen. Jag fattade inget, jag var inte medveten om det som hände runt omkring mig, jag var i en annan värld. Det spelades upp scener i mitt huvud, hur två bilar smäller samman, ambulansen kommer, en blodig och medvetslös Tom som fördes bort. Första kvällen jag träffade Tom, vår första kyss, alla minnen och upplevelser, hans leende och de glittrande ögonen, hur han viskade i mitt öra hur mycket han älskade mig och hur vacker jag är. Min poetiska filur som gjorde mig glad, han som jag levde för, min själsfrände, min bästa vän, min gåva från gud, mitt liv. Var han borta nu? Jag fick en till gråt attack.

”Jessica?”
Jag ryckte till och kollade mig omkring, Casper och Arvid satt på huk framför mig, och jag såg tårarna i deras ögon.
”Tyvärr.” Caspers röst skar sig och tårarna började rinna över hans kind.
Casper som hade varit Toms bästa vän ända sedan barnskolan.
Vi satt alla tysta och grät över att ha förlorat vår bästa vän/pojkvän, killen som alltid var munter och gjorde alla glada. Han som tog varje dag med ett leende, han som alla älskade. Han hade nu lämnat oss för gott.

Det var något i hans röst. Jag gick ut på altanen och kollade ut över staden. Vi bodde på sjunde våningen, alltså den som låg längst upp, och jag älskade det. Utsikten sträckte sig över bara en liten del av den stora staden. Stockholm var så mycket större än vad många tror. Solen gick ner i det blanka vattnet. Klockan var runt elva, sommaren var jumen. Mitt hjärta började slå när jag hörde hans tomfall. Jag älskade det verkligen. Jag kollade ner och där stod han. Han höll mobilen mot örat och vinkade upp till mig. Jag skrattade i luren och vinkade galet tillbaka.
”Jag är snart uppe, din riddare har tagit förbi sig den tjocka damen med brödkaveln och är nu i andra trappan. Han springer, han hör hur den tjocka tanten är efter honom. Men din riddare har så grymt bra kondition så han springer ifrån henne lätt. Hon är borta nu, men hjälp! Ormar, hur ska jag göra min sköna? Jag tar fram mig svärd och svipp. Din riddare är på väg, han ska bara besegra den stora rosa draken som vaktar dig!”
Jag vek mig dubbel av skratt, och jag hörde hur han flåsa. Det där med konditionen stämde nog inte speciellt bra. Jag hörde hur han stannade och tog hissen upp.
”Min prinsessa, snart är jag hos dig. Ta det lugnt, du ska få allt du vill ha när jag har räddat dig. Jag ser draken nu, han sover. Om jag är riktigt tyst kan jag kanske smita förbi honom och så kan vi smita tillsammans. Åhh min prinsessa så vacker du är i ditt långa mörka hår tillsammans med de gamla mjukisbyxorna!”
Jag ställde mig i dörröppningen till altanen och la på. Han kom in i köket med skuttande steg. Han var flåsig och röd om kinderna efter att ha sprungit upp för trapporna.
”Åh, min sköna. Äntligen är jag här, och äntligen känner jag din doft av rosor. Du gör mig sjuk, det måste du veta!”
Han lyfte upp mig från marken och snurrade runt med mig ut på den lilla altanen. Jag skrattade som en lite barnunge, håret stod på sniskan, han var andfådd och hans poetiska saga var så dum att det inte var sant. Men det var just därför jag hade fallit för Tom den poetiska filuren. Han satte försiktigt ned mig på betång golvet som om jag vore av glas. Vi kysstes där i solnedgången, så mjukt att inte ens glas kunde gå sönder.
”Yess det är dig som jag älskar mest, utan dig skulle jag vara som jäst.”
”Tom, vad är det med dig eller?! Vad har du egentligen ätit? Du vet väl att du inte få ta emot saker från främlingar?” 
Jag skrattade så att jag hade håll.
”Nej, jag bara är glad, solen skiner, det är sommar, jag står på sjunde våningen tillsammans med världens sötaste tjej som mitt hjärta slår så hårt för och som jag kommer att följa vart hon än går.”
”Tom… du är för söt! Det är du som är den sötaste av oss två.”
Jag kände hur tårarna började stiga i ögonen. Min filur stod framför mig och log snett åt mig. Han hade ett skrapsår i pannan efter att han trilla på gympan förra veckan.
”Nej, min prinsessa du får inte gråta. Det är inte roligt att vara ledsen, vad sa jag nu? Tycker du att jag är löjlig?”
Hans blick, den fick den första tåren att rulla med för kinden. Som en ledsen hundvalp kollade han på mig. Jag kysste honom ömt och lekte med hans ganska långa röda hår. Det var lent som en babyrumpa och jag ville aldrig släppa honom.

Om några veckor firade vi två år och då skulle vi åka ned till Grekland, bara han och jag. Vi skulle bo på en liten ö som inte många kände till, en av de minsta utav alla öar som tillhörde Grekland. Det var en familj där som drev ett litet hotell och min syster hade rekommenderat det. Båda två skulle ut i arbetslivet i höst, nitton år var vi och vi hade hela livet framför oss.

 ”Vad ska vi hitta på ikväll?” frågade min lilla hundvalp som just la armarna om mina axlar när vi gungar fram och tillbaka i hammocken.
”Hmm, jag är rätt trött och ska väl gå och lägg mig om någon timme.”
”Du har inte lust att hänga med hem till Rasmus då? Han har fest, inte så många, men de roligaste!”
"Nej du, jag stanna här då, men du får gärna springa dit om du vill det. Jag lämnar dörren öppen så kan du komma hit sen och så tar vi och cyklar ned till sjön imorgon med lite fika och så kan vi planera Greklands resan, vad säger du om det sötnos?”
”Det låter väldigt bra, men jag tror jag stannar hos dig här ikväll, jag blev väldigt trött nu.”
”Haha, du är ju lite söt du.”
”Nej, hur vet du om jag är söt eller inte, jag är bara en riddare med rustning. Du har inte sett mig än. Men jag ser dig min prinsessa och det kallar jag det vackraste och sexigaste jag har sett.” poserade han och flytta sig ännu närmare mig, även om han inte kunde sitta närmare.
Jag la huvudet på hans axel och kollade ut över Stockholm. På avstånd hördes musik från en annan lägenhet, men det var bara bas. Jag trivdes bättre i famnen hos min pojkvän när på en fest där det var fullt av folk och musik som dunkade i bröstet så att man tror att man ska sprängas.

Vi vaknade under sanna täcke med solen i ansiktet och en hög med kläder på golvet. Jag kollade på Tom som låg bredvid mig, han strök bort en hår slinga som föll ner över ansiktet på mig.
”Har jag sagt någon gång hur underbart vacker du är?”
Jag log och la huvudet mot hans varma bröst. Han kysste mig på huvudet och letade reda på min hand. Och där låg vi fram till klockan var elva. Termometern visade 25 grader. Jag öppnade dörren till altanen och en lätt bris kom in i köket. En underbar dag i parken, Cola, kyckling, potatissallad, sallad, melon, ananas, badkläder, handdukar, filt, penna och papper, ner i en ryggsäck.

bloggen är ny revnoverad, lite iaf ;)
blir nog mer en annan dag..

här har ni iaf en bråk del av alla bild jag tog på SM
blev väldigt nöjd med dem faktiskt!:)
vinnar bilder får ni någon annan dag!



vår boy, eller vad säger du ellen??;)

hejdå!

NORRKÖPING NÄSTA!
är tillbaka på söndag!

gammla bilder som jag inte har hunnit fixa första nu,
menmne, bättre sent än aldrig;)


ful kossa xdd

ni kommer få mer efter hand tror jag:)