Photographer Emma Ask

Fortsättningen på novellen jag publicerade igår, hoppas ni gillar det.

”Är det lugnt om jag tar av mig byxorna?” han skrattade för han hörde själv hur fel det lät och jag brast ut i ett skratt.

”Ja, det är helt okej.”

Jag såg på medan han drog ned dem under täcket och när de gled ned på golvet bredvid sängen. Metalet på skärpet slog i trägolvet.

”Hur är det?” frågade han.

Jag kollade på honom och försökte på mig ett leende.

”Nu är det bra.” svarade jag. Vad skulle jag säga? Att jag var extremt mörkrädd och att jag tänkte på honom varje kväll jag gick och la mig. Önskade att han var här och höll om mig. Han kan liksom inte sova hos mig varje kväll bara för att jag ska känna mig trygg.

Han kollade strängt på mig och jag förstod allvaret i frågan. Jag ryckte på axlarna och kände tårarna stiga i ögonen. Han flyttade närmare och höll om mina axlar. Han lutade mig mot hans axel och torkade bort tårarna som envist började rulla ned för kinderna. Att gråta var inte vad jag hade tänkt att göra.

”Är du okej?”

Den sammetslena rösten strök mig mot kinden och det fick allt att falla. Om jag hade stått upp hade benen gett vika.

”Nej det är jag inte.”

”Vad är det då?”

Tystnaden innan hon inte kunde hålla det inne längre. Nu eller aldrig.

”Jag är kär i dig!”

Tystnade som uppstår när någon säger att den är kär i en. Han kollade på mig med stora ögon. Han tog tillbaka armen som låg över mina axlar och tårarna var på väg att börja rinna igen. Jag vågade inte se honom i ögonen, jag visste att det skulle vara ett misstag att säga något. Drog upp knäna till hakan och höll om mig själv. Varför var han tvungen att komma? Jag har ju klarat mig alla nätter tidigare. Varför skulle jag inte ha klarat av den här natten? Jag förbannade mig själv och ryckte till när han plötsligt la sin hand över min.

”Förlåt, asså…” började jag.

Han lyfte upp mitt ansikte och tvingade mig att se honom i ögonen.

”Säg inte förlåt!” sa han och kollade mig allvarligt i ögonen, nästan sur.

”Varför inte då? Asså jag fattar om du inte…”

”Vaddå?”

” …om du inte har några känslor. Det är okej, men jag behövde bara få veta…”

”Har jag sagt det?”

Jag kollade på honom, ville vika undan blicken. Hans blick var så intensiv och att den skrämde mig en aning. Jag skämdes.

”Näe, men asså…”

”Sluta. Varför tror du att jag är här för? Vem tar moppen halv elva en onsdags kväll och åker hem till en tjej för att hon ber om det? Ingen. Men jag gjorde det, och logiskt sett måste det väl finnas en anledning? Eller?”

Jag ryckte nästan till av sitt plötsliga uttalande. Han höjde rösten en aning och såg allvarligt på mig.

”Och du fattar inte hur sexig du var när du öppnade dörren men din vilsna blick, stående i linne, torsor och ett par strumpor. När du gick upp för trappan rusade det i hela kroppen på mig. Din närvaro här får det att rusa i hela kroppen på mig. Du tror inte jag ligger hemma och tänker på dig också efter att ha sett dig i webbcamen?” fortsatte han.

Han tog en paus och kollade på mig. Jag visste inte vad jag skulle säga, skämdes igen.

”Du är väldigt vacker du också.” var det första jag fick fram.

Han skrattade åt mig där jag satt vilsen och inte riktigt fattade vad som hände. Han la ett lätt finger under min haka och lutade sig fram. Rörde vid mina läppar. Var ända muskel var på helspänn tills han välte ned mig i sängen och la en hand på magen.

Väckarklockan ringde plötsligt men jag stängde snabbt av den innan han skulle vakna. När jag vände tillbaka mot honom kollade han på mig med små ögon.

”Vi missade bussen.” sa jag och strök honom över bröstet.

Han la en hand på min rumpa och flyttade mig närmare, sa ingenting, men log stort.

En onamn given novell som är till för den som ha lust att läsa som kärlek.

Allt jag skiver handlar om kärlek, för jag är kär i kärleken...

Jag skakade och kollade tomt framför mig. Huden knottrade sig på armarna och jag kröp upp i hörnet på sängen och drog upp knän mot hakan. Jag spände musklerna i kroppen och började skaka. Såg mig själv i spegeln på väggen och släkte lampan bredvid sängen för att slippa se den tomma blicken. Rummet blev nästan helt mörkt förutom att jag hade glömt att dra ned gardinen för fönstret. Ljuset från en lampa på granntomten gav skrivbordet ett svagt sken. Sängen började bli varm, men jag skulle aldrig kunna slappna av, rädd för att vakna och bli tvungen att gå upp. Huset skulle ligga tyst och tomt. Bara jag skulle varandra omkring med mina bara fötter på de kalla golven. Ge ett tyst hus ljud. Väcka andarna som strök omkring i mörkret. Ute blåste det och det ven igenom huset. Även om jag hade bott i huset hela mitt liv hade jag aldrig gilla de mörka mornarna jag var ensam hemma. Då alarmet skulle gå igång om några timmar skulle det skära igenom tystnade. Den skulle skära igenom min kropp, som det gjorde varje morgon nu för tiden.

Jag tog upp mobil från nattygsbordet och ljuset från skärmen bländade mina ögon som just vant sig vid mörkret. Jag började skriva ett sms, det gick bara långsammare och långsammare ju längre in på sms:et jag kom. ”Kom och sov hos mig, håll om mig, för jag är så jävla mörkrädd…”. Handen skakade och tummen smekte skicka-knappen på touchskärmen. Så fort sms:et gått iväg ångrade jag mig och jag var säker på att han inte skulle svara. Han skulle få det och läsa igenom det, sucka och lägga tillbaka mobil bredvid sin säng och somna om Men väldigt kort efter att sms:et gått iväg vibrerade telefonen igen. Jag kollade på skärmen som tändes och bara hans namn fick mitt hjärta att slå. Jag låste sakta upp skärmen och lät orden komma emot mig. Jag blundade, vågade inte se vad det stod. Gjorde mig bered på det värsta.

”Ge mig en halvtimma och jag är hos dig.”. Jag stirrade på orden och hjärtat slog plötsligt hårt. Ville jag verkligen att han skulle komma? Jag kollade mig omkring i mörkret och stirrade ned på orden igen. ”Ring när du kommer, men va så tyst som möjligt.”. Jag tänkte inte när jag skrev, jag bara gjorde det. Det var väl det jag innerst inne ville när jag skickade iväg sms:et. Men jag trodde aldrig i hela mitt liv att han skulle göra det. Jag fick ett okej tillbaka och från och med då satt jag och stirrade på de röda siffrorna från väckarklockan med mobilen i handen. Minuterna hade aldrig gått långsammare i hela mitt liv. När det var fem minuter kvar innan det gått en halvtimma sa jag till mig själv att han inte skulle komma. Det var ju klart att han inte skulle komma. Vem åker hem till mig halv elva på kvällen bara sådär. Men när mobil plötsligt började vibrera i handen stirrade jag på den som om jag var förvånad över att det ringde.

”Hej.” sa jag tyst.

”Hej.”

Det blev tyst. Jag var fortfarande förvånad och visste inte vad jag skulle säga.

”Vilken dörr?”

”Den fösta.”

Jag tog på mig strumpor så att stegen inte hördes ned för trappan. Låste upp dörren så försiktigt jag någonsin kunde i rädsla för att mamma eller pappa skulle vara vaken och hör, kliva upp och undra vad jag höll på med. När jag öppnade dörren stod han på andra sidan med hjälmen i ena handen och kollade mig rakt i ögonen. Jag slog ned blicken på mina fötter och de bara benen knottrade sig av den kalla luften som kom ute ifrån. Han klev in i hallen, tog av sig skorna och vi gick trappan upp. Jag först och han efter utan att säga ett ord. Jag var blyg och ville gömma mig. När vi kom in i mitt rum stängde jag dörren ordentligt och vi blev stående mitt i rummet och kollade på varandra. Han ställde ned sina skor på golvet och la jackan och hjälmen på skrivbordsstolen. När hans händer var tomma öppnade han famnen för mig och jag kröp in i den och gjorde mig så liten som möjligt. Jag drog in doften från tröjan som fortfarande var sval.

”Tack.” viskade jag.

Han svarande inte, höll bara om mig hårt. Jag tog ett steg tillbaka, behövde anstånd.

”Varför kom du?”

”Du bad mig.”

Svaret var kort och rakt. Jag trodde inte på det, man åker inte till någon bara sådär. Jag kröp upp i sängen och satte mig mot väggen. Han kom efter och vi la täcket över benen för att få upp värmen igen. Han kollade på bilderna som satt över min säng och tog ned en av de svarta ramarna och la i knät. Det var en bild på honom från i våras. Han sa inget, utan hängde tillbaka den på sin plats igen och kollade på mig. Hans jeans var kalla mot mina bara ben.

”Är du trött? frågade han.

Jag ryckte på axlarna. Jag visste ingenting längre; mer än att han satt i min säng. För en timma sedan satt jag i ett kolsvart rum ensam och funderade på om jag skulle skicka sms:et eller inte. Jag ville säga något, men jag visste inte. Det fanns massa jag skulle vilja säga till honom, men det fanns inget som blev till ord. Det är bara en massa starka känslor som åkte omkring i kroppen.

Byggnaden tog verkligen tag i henne. Förde henne till en annan värld. Det var som att solen kom fram på nytt, men nu riktade alla sina strålar mot silobyggnaden. Hon satte fart på brädan och rullade över kullerstenarna med en dragningskraft hon aldrig trodde hon skulle hitta i den här staden. Allt hade känts så meningslöst när hon hade flyttat. Kim, Josef och Ludwig skulle hon bara träffa ett par få gånger om året. Att lämna en lilla staden hon höll så hårt om hjärtat var en stor sak. Hon såg hela sin uppväxt på gatorna i staden. Alla minerna fanns där i asfalten, hennes fotavtryck fanns i varje kvarter. Kärleken hade funnits inom räck håll om hon hade velat, men hon hade inte velat starta något när hon ändå visste hur ont och jobbigt det skulle vara att säga farväl. Hans bruna hår som spretade ut under den rosa mössan, tröjan som luktade en blandning av värme, tvättmedel och en lite touch parfym. Ögonen som fick en att smälta och frysa på samma gång. För det var inte ofta du mötte ett par lila ögon som borrade in i din själ och väckte fjärilarna i magen. Hon började skratta när hon kom ihåg hur de träffades första gången. Hon och Ludwig var inne i mataffären i staden och hon hade blivit tvungen att springa och hämta två stora flaskor cola. De var hur otympliga som helst och hon sprang igenom affären med koncentrationen på att inte försöka tappa dem. Och så blev det precis sådär som blev bara blir på film. När hon rundade en av hyllorna sprang hon rakt in i honom och hennes två flaskor flög iväg. Hon kommer bara ihåg att det hon sa till honom lät på ett ungefär såhär: ”Faaan, förlåt! Åhhh, helvetes piss faaan! Asså förlåt. Faan!”. Han hade bara skrattade åt henne och kollade på när hon plockade upp sina flaskor. Hon gav honom ingen som helst blick, utan ville bara därifrån. Men han hindrade henne och sa bara:
”Ta det lugnt, varför så bråttom?”
Han hade henne fast i ett grep som hon inte vågade rubba. Hon kollade generat upp med fick snabbt något annat att tänka på. Hon bakade ett steg och kom på mig själv att jag stod och gapade.
”Ahhhh! Du har ju lila ögon! Vad fan?!”
Han skrattade ännu mer och hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon hade kollade på honom igen och smält som glass i solen den gången. Han var den vackrast människa hon någonsin hade sett! Hon stammade fram något om att hon var tvungen att gå och skyndade iväg till Ludwig som hade hunnit blivit lagom irriterad.
”Varför tog det sådan tid?”
Hon kände hur kinderna hettade.
”Va fan, jag sprang på en kille med lila ögon och flaskorna flög åt alla håll! Fan vad vacker han var!”
Hans ansikte brast i ett stort leende och han flinade retsamt åt henne.
”Vad?!”
”Inget…”
Hon fick inget svar utav honom, hur mycket hon än tjatade. Men en dag dök kille med lila ögon upp när de strögade på staden. Ludwig hade känt den där killen hela tiden, men hade inte sagt något till henne.

Musiken började dunka henne i bröstet när hon kom närmare byggnaden. Det var liv och rörelse över allt, skejtare och cyklare högt och lågt. Det stod folk och målande, vissa stod bara och chilla och pratade med varandra. Hon tog ett varv runt alltihopa, kollade på alla graffiti och alla ungdomar som gjorde sina grejor. Hon ångrade att hon inte hade tagit med sig kameran. Solen låg så fint och hon var helt förälska i stället. Efter två varv slog hon sig ner längs upp på en trappa i solen med sin longboard vid fötterna. Att ta in allt var stort nog. Hon skulle kunna sitta här i timmar, så länge solen värmde och det var liv runt omkring henne. Tyst och stilla satt hon och knaprade på en choklad kaka. Tiden gick och hon märkte inte att det blev allt mindre och mindre människor för varje timme. Hon satt djup inne i tankar och hade skrivit sex långa sidor i sin dagbok, ett brev till killarna, skrivit ner lite idéer och annat smått och gott. Hon tittade upp när solen försvann bakom ett moln och hon ryste till av en kall vind. Solen var på väg ner, musiken hade slutat att spela och hon såg tre killar som stod längre bort med var sina skateboards. Klockan var strax efter elva. Två sms från mamma i inkorgen, ”när kommer du hem? Kram mamma”. Hon tryckte bort dem och drog på sig sin tjocktröja. Plötsligt såg hon något rosa röra sig i ögon vrån. Hjärtat flög upp i halsen på två sekunder och slog dubbla slag. Hon vände sig snabbt till vänster för att se om det hon såg verkligen var det hon trodde att hon såg. Han stod tre meter ifrån henne när hon lyft blicken och hoppade skräckslagen bakåt. En rosa mössa, brunt spretande hår och ögon som skiftade i lila…! Hjärtat gick på högvarv i ytligare två sekunder innan hon såg att han inte var den vackraste varelsen som hon hade sett. Den här killen var längre och mer tanigare, ett smalt ansikte och percing i ögonbrynet. Hon stirrade storögt på honom tills hon insåg att han såg oerhört förvirrad ut.
”Gud, förlåt, det var inte meningen… Jag trodde du var någon annan…”
”Ska det tolkas positivt eller negativt?”
”Positivt tror jag…”
”Okej, får man fråga vem det var du trodde att jag var?”
Hon skakade på huvudet, la huvudet i händerna och andades.
”Får man slå sig ner?”
”Visst, om du vågar.”
”Varför skulle jag inte?”
”För du sitter bredvid en galen människa”
”Du verkar inte allt för galen, du har bara suttit här i fem timmar med ditt block, kollat upp lite då och då utan att lägga märke till vad som händer runt omkring dig. Jag skulle beskriva det som tankefylld.”
Hon kollade frågande på honom som om han var dum i huvudet bara för att han hade haft koll på vad hon hade gjort de senaste timmarna.
”Det fanns ingen som inte la märke till dig idag, du var ända tjejen på hela området, och det har bara hänt ett få tal gånger förut. Men de brukar försvinna efter två veckor. Någon kille brukar lyckas få hit sin flickvän då och då, men det brukar vara första och sista gången. Om det inte är musiken det är fel på så är det smutsen eller att hennes pojkvän inte ger henne någon uppmärksamhet och istället bara åker och försöker impa på henne. Men de brukar vara så korkade att de aldrig fattar det. Det gick som en löpeld när de där borta såg dig sätta dig här, på tjugo minuter visste alla, och du bara satt här som ingenting när det var massa killar som försökte impa och fånga din uppmärksamhet.”
Han log åt henne och hon satt förvånad och lyssnade på vad han just hade berättat. Hon blev helt nollställd, när hon tänkte efter så hade hon inte sett en ända tjej när hon kom, men det hade hon inte tänk på då. Hon visste inte vad hon skulle säga, satt där tyst och kollade ut över vattnet. Kille hade slagit sig ner en meter ifrån henne tillsammans med en bmx. Hon såg i ögonvrån hur han kollade på henne, aningen väntade han på svar eller så kollade han bara. Han skrattade tyst över hennes tystnad.
”Hur mycket åker du?”
Hon ryckte till igen av hans fråga och han pekade på hennes longboard.
”Åker dagligen, men är bara en glidare. Att trixa och hoppa blev aldrig min grej, jag är åskådaren och fotografen mer.”
”Fotograf? Är du bra på att fota?”
Han lät uppriktigt intresserad och så hon drog fram sin lilla bok med en lite samling bilder på Kim, Josef och Ludwig.
”Nja, det duger i alla fall.”
”Vilka är det på bilderna?”
Han bläddrade igenom bilderna långsamt och studerade dem noga.
”Mina bästa vänner, Kim, Josef och Ludwig.”
”Bästa? Har du inga bästa tjejkompisar?”
”Nej, tjejer får mig att sucka, speciellt alla de som tror att de är något. Jag umgås bara med killar i princip.”
”Jaså, men du, de här bilderna var ju skit gryma! Du har inte lust att komma hit imorgon och ta lite på oss?”
”Hmm… får se, har rätt mycket att göra. Har precis flyttat hit och så.”
Hennes första lögn i sin nya stad, i sitt nya liv. Hon hade inte ett piss att göra egentligen, men hon kunde inte spela glad och hela den där biten.
”Okej, vart bor du?”
Hon började fundera på vägen tillbaka hem, men fick hjärna släpp efter andra korsningen. Hon skulle inte hitta hem. Skulle hon behöva be den här killen att visa henne hem? Gud vad pinsamt!
”Ömm… öhhhh… bakom ett konditori. Lilla… Något…”
”Lilla Prins?”
”Ja, så hette det nog.”
”Vill du ha sällskap hem, eller ska du sitta kvar här resten av kvällen? Jag ska åt samma håll och du verkar inte ha så mycket koll på vart du bor.”
Han skrattade lite snällt och reste sig upp.
”Jag får nog erkänna att jag inte har allt för stor koll på staden än, och skulle vara tacksam över lite sällskap.”
”Kom då”
Han hoppa upp på sin cykel och cyklade ned för trapporna och gjorde ett fint hopp i slutet.

Vi tog oss fram mellan husen, över och under gator, förbi släckta affärer och hus. Vi sa inte så mycket, hon var tacksam över att han hade visat henne hem.
”Nu hittar jag, det är lägenheten där borta…”
Hon pekade och han nickade.
”Själv bor jag där borta…”
Han pekade på andra sidan gatan mot ett fint villaområde med nybyggda hus.
Hon sa hejdå, tack för hjälpen och att hon lovade att titta förbi imorgon vid samma tid med kameran. Han log och sa god natt och cyklade över gatan och in bland husen. Hon åkte vidare i mörkret och tänkte på precis vad som hade hänt. Hon kunde inte låta bli att säga till sig själv att hon tyckte att han var gullig.   

     

som sagt, första delen på den nya novellen.
Det är faktiskt den ända delen som är färdigskriven än så länge, haha;)
så får se när nästa del kommer ;) (yy'

Vinden tog tag i en hårtuss så att den virvlade fram i ansiktet på henne. Men det spelade ingen roll, för hennes del kunde det vara dörren till lycka igen. För hårtussen gjorde så att hon inte kunde se något, och om hon inte såg något så kanske en bil kom och körde på henne så att hon försvann från världen. Till en värld där det bara fanns lycka. För det fanns det inte i den här staden, det kunde hon slå vad om. Även om solen sken ute och det var mitt på sommaren fick det ändå att se staden grå ut i hennes ögon. Att lämna allt var det tyngsta hon någon sin hade behövt göra i sitt snart sexton åriga liv. Hon fyllde sexton om exakt en månad, och om en månad och en dag började hon på sin nya skola. Katastrof, och talet sexton fick henne bara att tänka på de bortskämda ungarna i USA som är med i programmet My sweet 16 på MTV. Det fick henne att spy, hon hatade de små bitcharna.

Hårtussen fick henne inte att bli på körd, hon fick bara massa hår i munnen när vinden tog tag i den på nytt. Så hon fortsatte att glida ner på gatan på sin longboard. Hon hade fått den av sina tre bästa vänner i julklapp. De visste hur många gånger hon hade suckat efter den i affären och sagt till sig själv, ”nej, jag har inga pengar…” . Så de hade samlat ihop vartenda litet öre tills de hade råd med den. De hade sagt till henne att hon var värd det, inget att snacka om. Att de var en sak hon skulle ta med sig när hon flyttade. En sak hon skulle ha glädje av varje dag, en sak som skulle stå för de fyra. På undersidan stod deras fyra namn in ristade, Kim, Josef, Ludwig och så hon, Sara. Hon hade aldrig funderat på varför honom nästa bara hade killkompisar. Tjejerna i hennes klass var så tjejiga, smink från topp till tå, tighta kläder och push-up. Hon hade inte fattat visten med det. Själv gick hon med bara mascara, pösiga och lediga kläder och en vanlig behå. Enkelt och inte alls för komplicerat. Killvärlden var så mycket enklare än tjejernas. Det krävdes inte allt lika mycket från dem än vad tjejerna kvävde av varandra. Tjejer fick henne bara att sucka.

Hon hade bott i staden i snart en vecka. Dagarna har hon tillbringar med sin mamma i lägenheten, på kvällarna har hon glidit runt i staden på sin longboard och försökt lära känna staden. Ikväll skulle hon nog bli ute länge. För hon ville inte hem till sin galna mamma. Hon har med sig allt hon behövde för att klara sig ute till klockan tre i natt i alla fall. Hennes mamma hade sagt att hon hade hört att hamnen var jätte fin. Så det blev hennes mål för kvällen. Inte för att hon var speciellt intresserad av hur staden så ut i säg. Men hon skulle behöva hitta och framför allt komma bort från den hemska lägenheten där hennes mamma befann sig. Klockan var strax efter sex och ungdomarna började röra på sig för att gå ut och festa. Hon mötte flera gäng med tjejer i högklackat och en cider i handen. Alla kollade lika skeptiska på henne. Hon visste vad de tänkte, ”humpf? En tjej? Någon behöver ta ner henne på jorden.”. Alla tänkte samma sak, det var därför hon höll mig undan från tjejer, killarna krävde som sagt inte så mycket. Vissa tjejer var okej, det fanns vissa som var som hon, men hon hade endast träffat två stycken under sin tid. Annars räckandes det här som killarnas stil, byxorna i knäväcken, longboard eller skateboard, stor munk eller hoodtröja, keps och luva. Men hon visste vilka det var som behövdes tas ner på jord, och de var tjejerna.

När hon kom ut i solen fick hon ljuset rätt i ögonen. Det plötsliga skenet fick henne att tappa balansen och hon hoppade av sin longboard. Den fortsatte att rulla, men som alltid stannade den efter några meter. Precis som när hon hade trillat av hästen när hon red för allra första gången. Efter några meter hade hästen stannat och kollat på henne med ett uttryck som sa ”Hålla? Vad gör du där nere på marken?”. Det var första och sista gången hon hade ridit. Longboarden ställde sig inte och kollade bak på ett sätt så att man framstod som en idiot. Den låg bara stilla och väntade på att man skulle hoppa upp igen och fortsätta som om ingenting hade hänt. Hon bytte låt på iPoden och hoppade upp igen. När hon kollade upp för att se vart hon egentligen befann sig såg hon det. Det tonade upp sig bakom träden, stort och mäktigt. En gigantisk silo som var täckt med graffiti från topp till tå. Hon såg tre sky lifts med personen i som målande i solen. Hon var tvungen att stanna för att kunna studera det, för det var så… underbart vackert.

Hennes röst gick rätt in i mig varje gång hon öppnade munnen. Jag hade hittat henne, flickan som jag sökte, jag älskade henne redan första gången jag såg henne, hon var mitt blod. Och det hon viskade till mig i kyrkan skulle jag för alltid att minnas. ”… men jag tänker leva vidare för dig” . Hon kunde inte sagt något bättre till mig, för jag ska finnas med henne varje dag till hon dog av ålder, även om hon inte visste det. Jag ska gå bakom henne och beskydda henne genom livet.
När jag stod längs fram i kyrkan och betraktade min egna begravning såg jag allt ur ett helt annat perspektiv. Alla mina vänner, släkt och familj satt i kyrkan och sörjde mig. Jag såg hur Jessica och Casper höll varandra i händerna och då och då kollade på varandra för att bara utväxla blickar som sa mer än ord kunde göra. Dom skulle klara sig fint utan mig, även om jag skulle sakna dem. När Jessica var fram och lämnade sina röda rosor stod jag bakom henne och höll om henne, hennes hår luftade precis som det alltid gjorde, men hon passade inte i svara kläder.

”Tom, även kallad den poetiska filuren, var min pojkvän sedan två år tillbaka, men har var också min allra bästa vän, och lite som en beskyddande bror. Man kunde inte undgå att blicken drogs mot honom varje gång han klev in i ett rum där man befann sig. Alla älskade honom, det gick inte ens att ogilla honom, även om man ibland var oerhört irriterad på honom. Han visste alltid var som var bäst för en själv och hjälpte en dit. Jag undrar om han någon gång tänkte på sig själv, hans vänner och familj gick alltid i första hand. Han mötte varje dag med ett leende och var alltid glad, och det gjorde att en själv blev så himla glad när man var med honom! Det finns så mycket att säga om honom, men allt går tyvärr inte beskriva med ord. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta, och han är en person som inte går att ersätta eller glömma. Har han en gång härjat i ens liv så finns han alltid kvar, men sitt röda hår och det stora smilet, lika lycklig som ett barn på julafton, men året om. Han frågade mig en gång vad jag önskade mig på min födelsedag, jag sa att jag redan hade det jag önskade mig. Men hans svar blev att han inte kunde lova mig att få kunna behålla det för evigt, för vem visste han kanske skulle dö helt plötsligt…”

Hon blev tyst och en tår rullade ner på kinden, men hon tog ett djup andetag och fortsatte med en klump i halsen.

”Jag fick sen ett tjockt fotoalbum men bilder och texter. Det var bilder på oss, och våra vänner. Det fanns texter där han åter berättade minnen vi varit med om, det var dikter och texter, om mig, om oss. Där han berättade hur han hade känt när han höll på att lära känna mig, han beskriver hur han förstod redan när han såg mig att det skulle bli vi. Allt vi har varit med om i våra två år. När han överlämnade den sa han ”Den här kan du behålla för evigt, den kan ingen döda eller ta ifrån dig.”. Albumet var helt underbart vackert, och jag undrar hur mycket tid han la ner på det, jag tror jag nog inte ens vill veta det. Jag fattade inte då hur rätt han faktiskt hade i det han sa… Men det förstår jag nu. Han skriver verkligen på sitt sätt, jag har aldrig läst någon text som är skrivet på det sättet, inte ens nära! Han var verkligen en oerhört speciell och unik människa som kommer leva kvar inom oss alla tror jag.”

Hon satte sig långsamt ner på stolen igen och alla började applådera. Tårarna rann med från mina kinder av lycka, men även av sorg. Jag är ledsen över att jag inte längre kan ge henne det jag vill ge henne. Men det är hon som är min flickvän, och jag är så jädra stolt över det! Att stå som en död människa och betrakta sin egna begravning är oerhört fint, höra sin flickvän tala om en för alla, lyssna till sin lillasysters ljuva stämma när hon sjunger, för mig. Höra kompisarnas galna och goa minnen tillsammans med mig, när jag varit full och inte minns dem.

Vad har jag egentligen gjort för att få tag i sådana här underbara människor som verkar älska mig? Jag, en liten pojke som ingen faktiskt vet utsprånget på? Han som döljer en hemlighet för alla förutom sin mamma och pappa. Jag har alltid känt hat för de människor som gjorde det onda mot mig när jag var liten, de som kallas mina biologiska föräldrar. Hatet har jag alltid gjort om till lycka, och tagit varje dag med ett leende. För jag kunde inte slösa bort en ända dag när jag har fått tag i så underbara människor som de som sitter i ett rum efter min begravning och sörjer mig. För jag visste att en dag skulle jag dö och skulle jag hata mig själv för att jag inte levt ut varenda sekund av mitt liv. Jag ville aldrig tänka på mig själv, för jag var ingenting mot vad alla andra var, jag var bara en lite pojke som var rädd för livet och gjorde om sitt hat till lycka. Han som var så ful som döljde något så stort för alla han älskade. Han var glad om alla andra var glada, de gjorde honom glad.

När jag träffade Jessica så visste jag inte först vart jag skulle ta vägen. För jag var inte värd någon som hon, hon var för fin. Jag frågade kvinnan som hade tagit hand om mig sedan jag var tre, hon som jag kallade mamma. Jag sa till hennes rakt ut att jag inte visste vart jag skulle göra, att jag inte var värt något som henne. Min mamma skakade bara på huvudet och log mot mig.
”Vart är pojken som gjorde om sitt hat till lycka och levde varje sekund? Var är den pojken jag känner som har kämpat sig igenom ett krångligt och jobbigt liv, men har gjort det med sådant mod att jag är chokad? Han som är värd all lycka på jorden?”
”Men…”
”Inga men, jag känner henne inte, men jag ser på dig att du är kär, och jag ser fram emot att träffa henne snart. För hon verkar riktigt söt och snäll, så gå och ring henne nu, hon väntar på det och det finns inget jobbigare än att sitta och vänta på att en kille som har sagt att han ska ring.”
”Men tänk om hon inte gillade mig?”
”Hade hon bett om ditt nummer om hon inte ville se dig igen?
”Jo, men…”
”Inga men, Tom, det går inte att glömma dig om man en gång har pratat med dig, en röd frisyr som står på ändan och en glädje som lyser om dig! Gå och ring henne nu, du ska vara ute ur huset eller hon så ska vara i det här huset inom en timme! Och om hon kommer hit så åker jag, pappa och din syster till mormor och morfar, så säg bara till!”
Jag gjorde som min mamma sa, och hon visste tydligen hur det var att vara tjej, men det är väl nog inte så konstigt, eftersom hon själv är tjej och har varit sexton år, även om man inte kan tro det. När jag kom ner en halvtimme senare från övervåningen och mötte min mamma i köket brast hon i skratt.
”Gud vad söt du är min pojke, så? Ska vi åka?”
Jag kunde inte sluta le från öra till öra så jag nickade bara, stort och ivrigt.
”Tio minuter, tio minuter”
Då fattade jag vad jag egentligen sa…
”TIO MINUTER?! HON KOMMER OM TIO MINUTER!” Jag kollade mig omkring, men hade ingen aning om vad jag kollade efter. ”HON KOMMER OM TIO MINUTER, VAD SKA JAG GÖRA, VAD SKA VI GÖRA?!” Jag gapade i ut det i hela köket. Min mamma skrattade bara.
”Gå upp och fixa ditt rum lite i alla fall, och byt tröja, du har tandkräm på den. Jag skriver en lite lista på saker som ni kan göra och sätter på anslgstavlan ifall du får hjänsläpp, så åker jag, pappa och din syster till mormor och morfar nu, lycka till min pojke” Mamma blinkade sådär åt mig när jag spring upp till mitt rum.

Jag kommer ihåg den dagen, som om den var igår, och jag kommer ihåg vad min mamma hade skrivit på lappen.

 *Va dig själv.
*Fråga henne om saker
som handlar om henne.
*Hitta inte på saker för
att du tror att det ska imponera på henne.
*Baka en kaka av kärlek,
om hon är en chokladtjej,
baka kladdkaka!
Lycka Till!

Jessica är chokladtjejen, och jag kommer ihåg att vi bakade en kladdkaka, och efteråt så var vi bruna och vita om vartannat av mjöl och kakaopulver.
Jag kommer ihåg av hon doftade, och jag kommer ihåg att hon hade en stor grå munktröja på sig, det mörka håret var uppsatt i en hästsvans. Och det bästa av allt, hon hade inget smink på sig.
Varför jag just fallit för hennes va att hon uttryckte självständighet och en glad mysig flicka. Det var precis det hon vara också, speciell och unik, envis och lite grinig ibland, jag älskade henne när hon var sådär grinig, hon var så söt då! Hon var min dröm tjej och jag har hört från vänner att just bara för att vi båda var unika och speciella så passade vi så otroligt bra tillsammans. De sa att det lyste riktig kärlek om oss.

The End, by emma 'kugghjulsflicka'


BLIR GLAD AV KOMMENTARER, ;d

Hennes röst uttryckte stryka och mod. Den drog med sig alla i kyrkan i ett ändå svep. Jag vet inte vad det var, men det måste ha varit sången, hennes röst och styrkan den uttryckte, som fick mig att verkligen inse det där Kim sagt till mig i två veckors tid. ”Han lever kvar inom dig, och ingen kan ta honom ifrån dig. Han älskade dig och göra det fortfarande, du måste leva kvar för hans skull, han skulle inte vela något annat!” Jag hade inte brytt mig om Kims ord alla de gånger hon sagt det till mig, men nu slår dig mig hur rätt hon har haft, med alltihop. Jag måste leva kvar för honom. För om det hade varit jag som dog så hade jag velat att Tom skulle leva klart mitt liv genom att leva sitt till fullo.

Två veckor har det gått och nu sitter vi alla samlade i en kyrka med veta väggar och målningar i taket. Jag har aldrig fattat vad målningarna betyder, med det är väl något om gud och livet, Eva och Adam. Toms syster tog just sista tonen i låter som jag, Casper och Toms familj valt ut tillsammans. Jag höll hårt i Caspers hand och tittade lite i smyg på honom, han vänd huvudet mot mig och vi såg in i varandras tårfyllda ögon, han la sin andra hand över mig och försökte på sig ett snett leende, jag log så gått jag kunde och vände mig sedan mot prästen. Det behövdes inga ord, det fanns inte så mycket att säga. Efter begravning skulle vi till bygdegården som låg intill och äta lite tårta och prata om fina minnen om vår älskade Tom, jag visste exakt vad jag skulle säga.

När sermonin vi klar gick jag fram till kistan, la min bukett med rosor ovan på den och kollade in i de glittrade ögonen på kortet som även stod där.
”Jag älskar dig och kommer alltid att göra dig, men jag tänker leva vidare för dig” viskade jag, tryckte pekfingret och långfingret mot mina läppar för att sedan trycka dem mot den vita kistan. En tår doppade ner på kistan och jag drog ut vätskan i formen som ett hjärta. Jag gick tillbaka till de andra och gav hans syster en stor kram och viskade att sången var underbar.

Jag hörde det på hans röst, någonting hade hänt. Han sa att jag skulle sätt mig ner, andas och sa att de kom så fort som möjligt.
”ARVID! VAD HAR HÄNT?!!” gapade jag i luren.
Det blev tyst, jag hörde hur han tog ett djup andetag. Det var tyst runt omkring honom, väldigt tyst.
”Tom, har varit med i en bilolycka, och har först till sjukhus nu, och de tror inte att han kommer att överleva…”
Bilolycka? Sjukhus? Överleva? TOM?! Det började snurra, jag var tvungen att sätta mig på golvet.
”Yess? Säg någonting, är du där?”
Plötsligt skrek jag bara rätt ut. Var var han? VAR ÄR TOM?!
”Arvid, var är Tom?!”
Jag kravlade mig upp även om det snurrade. Jag var tvungen att ta stöd mot vägen. Ut i hallen, på med skorna, ned för trapporna och Arvid i luren.
”Du går ingenstans Jessica, jag, Casper och Kim är hos mig om två minuter. Stanna i lägenheten.”
Det var det ända jag hörde när jag försökte ta mig ned för de sju trapporna, det gick inte fort. Efter varje steg snurrade hela världen ett varv runt mig. Någon tog tag i mig, jag såg inget. Tårar var i vägen.
”Jessica, vi är här. Andas!” Det var Kim, min älskade Kim som stod vid min sida och har gjort det ändå sedan trean. Hon var bäst i hela världen. Hennes röst var bestämd med ändå darrig. Någon tog tag om midjan på mig och jag lyfte från marken. Jag visste inte vem det var som lyfte upp mig, men jag lät dem göra det. Just nu visste jag varken ut eller in. Kalla armar omslöt mig, Kim. Hon satte ner mig i sängen och satte sig på min högra sida. Arvid slog sig med på min vänstra sida. 
”Jessica, andas!”
Det var först när jag fick det skriket i mitt öra som jag förstod att jag satt och höll andan. Istället började jag hyperventilera. Jag fick inte ordning på något till en början, men sen visste jag vart jag var på väg, till sjukhuset! Jag reste mig hastigt upp, men benen gav vika.
”Jessica!”
”SLÄPP MIG!” skrek jag och kravlade upp mig på fötter igen.
”JESSICA, NEJ!”
”SLUTA! SLÄPP MIG!” Jag försökte bli av med deras armar, boxade och slog runt om kring mig utan att veta vad det träffa. Men de var två mot en, det fanns bara ett slut, och då kom det, allt på en gång. Tårarna rann ned för kinderna, jag kippade efter luft och det kändes som att någon hade huggit av mig mina ben, halva jag var borta. Jag grät och grät, det fanns inget slut, och hela tiden hade jag Kim på höger sidan och Arvid på min vänstra. De höll om mig och lät mig gråta, tills Casper kom in i rummet. Han sa inget, hade mobilen i handen och plötsligt reste sig Arvid från sängen. Jag fattade inget, jag var inte medveten om det som hände runt omkring mig, jag var i en annan värld. Det spelades upp scener i mitt huvud, hur två bilar smäller samman, ambulansen kommer, en blodig och medvetslös Tom som fördes bort. Första kvällen jag träffade Tom, vår första kyss, alla minnen och upplevelser, hans leende och de glittrande ögonen, hur han viskade i mitt öra hur mycket han älskade mig och hur vacker jag är. Min poetiska filur som gjorde mig glad, han som jag levde för, min själsfrände, min bästa vän, min gåva från gud, mitt liv. Var han borta nu? Jag fick en till gråt attack.

”Jessica?”
Jag ryckte till och kollade mig omkring, Casper och Arvid satt på huk framför mig, och jag såg tårarna i deras ögon.
”Tyvärr.” Caspers röst skar sig och tårarna började rinna över hans kind.
Casper som hade varit Toms bästa vän ända sedan barnskolan.
Vi satt alla tysta och grät över att ha förlorat vår bästa vän/pojkvän, killen som alltid var munter och gjorde alla glada. Han som tog varje dag med ett leende, han som alla älskade. Han hade nu lämnat oss för gott.