tog en promenad med syster på förmiddagen bara för att det var så otroligt härligt väder ut! Vartm som jag inte vet vad!
Har kommit in nu, slängt in bilderna och börjat redigera lite. Syster sitter med en kompis och jag får nog laga mat åt dem snart, för om en timma ska jag ut igen och fotografera med Fanny! :D
även om det är söndag på ett höstlov är det är söndag, som är tråkig.
det kvittar nästan vad man göra, det är fortfarande en söndag.
Min söndag kommer gå åt att planera vad jag ska göra resten av höstlovet, äta middag med mormor, morfar och farmor, åka hem till Malin på "möte" ^^ och slutar allt med att träna en sväng! :)
Jag tror att alla har frågan i huvudet varje dag. ”Vad är meningen med livet?”. Min åsikt är att det inte finns ett svar. Alla individer har sin egen mening som de måste hitta. Och jag har en teori, där man kan lika livet med att försöka låsa upp ett tresiffrigt hänglås utan att veta vad koden är.
För alla ställs vi inför samma sak. Att leva det liv vi av ren slump blivit tilldelade. Vi kan egentligen inte säga till om något, vi får två ben och förväntas gå med dem genom hela livet och klara det. Beroende på vem som tilldelade oss livet har vi alla olika förutsättningar. Vissa står längre fram redan när de föds än vad andra gör. Vissa är dömda redan när de född, i olika grad. Det vilar över dem tills dagen är kommen. Det som inte får hända händer och man sätts plötsligt för en helt ny situation.
Livet skulle kunna vara som ett kodlås. Du får ett hänglås med en tre siffrig kod när du födds och du ska låsa upp det under livets gång. Du förstår först inte vad du ska göra med låset men när du sedan inser att du måste låsa upp det blir nästa fråga, ”Hur ska jag kunna veta vad koden är?”. Du får inga instruktioner, det är meningen att du ska testa dig fram och det blir vad du ägnar din ungdom åt. Testar olika kombinationer och ser vad som händer. Efter tolv år i skolan har du till största del koll vad hänglåset handlar om. Du är på rätt väg.
Vissa löser aldrig koden, andra löser den redan i yngre år medan andra behöver tiden som vuxen för att knäcka det. Om du är en av de som är dömd från födseln finns det inget att göra först det som ska hända har hänt. För det kommer ändra din syn på saker och ting. Det kan vara vad som helst som ska hända, en händelse som kommer ändra din syn på livet. När du knäckt koden ler du och är stolt över dig själv. Du tänker tillbaka på alla minnen du har efter att ha försökt komma på koden. Du är helt nöjd med ditt liv och skulle inte kunna ha det bättre, du har allt vad du vill ha.
Testa allt som kommer i din väg när du är ung. Observera att jag säger testa. Man ska inte röka, man ska in dricka för mycket, man ska inte hålla på med kriminella saker och narkotika. Men jag tycker att man ska test, bara för att få vet hur det är. Det är erfarenheter och upplevelser. Ta chanser, för du kanske inte får den igen. Desto mer du testar desto roligare kommer du att ha i framtiden. Du kommer få lättare att veta vad meningen med just dit liv är. Ta vara på tiden, du kommer bara vara ung en gång.
Har suttit och slipat på en Krönika som ska vara inne imorgon. Känns himmla gött att vara klar med den och egentligen ha morgondagens lektion också! För den som vill ha ju läsa ^^
Jag tror att alla har frågan i huvudet varje dag. ”Vad är meningen med livet?”. Min åsikt är att det inte finns ett svar. Alla individer har sin egen mening som de måste hitta. Och jag har en teori, där man kan lika livet med att försöka låsa upp ett tresiffrigt hänglås utan att veta vad koden är.
För alla ställs vi inför samma sak. Att leva det liv vi av ren slump blivit tilldelade. Vi kan egentligen inte säga till om något, vi får två ben och förväntas gå med dem genom hela livet och klara det. Beroende på vem som tilldelade oss livet har vi alla olika förutsättningar. Vissa står längre fram redan när de föds än vad andra gör. Vissa är dömda redan när de född, i olika grad. Det vilar över dem tills dagen är kommen. Det som inte får hända händer och man sätts plötsligt för en helt ny situation.
Livet skulle kunna vara som ett kodlås. Du får ett hänglås med en tre siffrig kod när du födds och du ska låsa upp det under livets gång. Du förstår först inte vad du ska göra med låset men när du sedan inser att du måste låsa upp det blir nästa fråga, ”Hur ska jag kunna veta vad koden är?”. Du får inga instruktioner, det är meningen att du ska testa dig fram och det blir vad du ägnar din ungdom åt. Testar olika kombinationer och ser vad som händer. Efter tolv år i skolan har du till största del koll vad hänglåset handlar om. Du är på rätt väg.
Vissa löser aldrig koden, andra löser den redan i yngre år medan andra behöver tiden som vuxen för att knäcka det. Om du är en av de som är dömd från födseln finns det inget att göra först det som ska hända har hänt. För det kommer ändra din syn på saker och ting. Det kan vara vad som helst som ska hända, en händelse som kommer ändra din syn på livet. När du knäckt koden ler du och är stolt över dig själv. Du tänker tillbaka på alla minnen du har efter att ha försökt komma på koden. Du är helt nöjd med ditt liv och skulle inte kunna ha det bättre, du har allt vad du vill ha.
Testa allt som kommer i din väg när du är ung. Observera att jag säger testa. Man ska inte röka, man ska in dricka för mycket, man ska inte hålla på med kriminella saker och narkotika. Men jag tycker att man ska test, bara för att få vet hur det är. Det är erfarenheter och upplevelser. Ta chanser, för du kanske inte får den igen. Desto mer du testar desto roligare kommer du att ha i framtiden. Du kommer få lättare att veta vad meningen med just dit liv är. Ta vara på tiden, du kommer bara vara ung en gång.
Fortsättningen på novellen jag publicerade igår, hoppas ni gillar det.
”Är det lugnt om jag tar av mig byxorna?” han skrattade för han hörde själv hur fel det lät och jag brast ut i ett skratt.
”Ja, det är helt okej.”
Jag såg på medan han drog ned dem under täcket och när de gled ned på golvet bredvid sängen. Metalet på skärpet slog i trägolvet.
”Hur är det?” frågade han.
Jag kollade på honom och försökte på mig ett leende.
”Nu är det bra.” svarade jag. Vad skulle jag säga? Att jag var extremt mörkrädd och att jag tänkte på honom varje kväll jag gick och la mig. Önskade att han var här och höll om mig. Han kan liksom inte sova hos mig varje kväll bara för att jag ska känna mig trygg.
Han kollade strängt på mig och jag förstod allvaret i frågan. Jag ryckte på axlarna och kände tårarna stiga i ögonen. Han flyttade närmare och höll om mina axlar. Han lutade mig mot hans axel och torkade bort tårarna som envist började rulla ned för kinderna. Att gråta var inte vad jag hade tänkt att göra.
”Är du okej?”
Den sammetslena rösten strök mig mot kinden och det fick allt att falla. Om jag hade stått upp hade benen gett vika.
”Nej det är jag inte.”
”Vad är det då?”
Tystnaden innan hon inte kunde hålla det inne längre. Nu eller aldrig.
”Jag är kär i dig!”
Tystnade som uppstår när någon säger att den är kär i en. Han kollade på mig med stora ögon. Han tog tillbaka armen som låg över mina axlar och tårarna var på väg att börja rinna igen. Jag vågade inte se honom i ögonen, jag visste att det skulle vara ett misstag att säga något. Drog upp knäna till hakan och höll om mig själv. Varför var han tvungen att komma? Jag har ju klarat mig alla nätter tidigare. Varför skulle jag inte ha klarat av den här natten? Jag förbannade mig själv och ryckte till när han plötsligt la sin hand över min.
”Förlåt, asså…” började jag.
Han lyfte upp mitt ansikte och tvingade mig att se honom i ögonen.
”Säg inte förlåt!” sa han och kollade mig allvarligt i ögonen, nästan sur.
”Varför inte då? Asså jag fattar om du inte…”
”Vaddå?”
” …om du inte har några känslor. Det är okej, men jag behövde bara få veta…”
”Har jag sagt det?”
Jag kollade på honom, ville vika undan blicken. Hans blick var så intensiv och att den skrämde mig en aning. Jag skämdes.
”Näe, men asså…”
”Sluta. Varför tror du att jag är här för? Vem tar moppen halv elva en onsdags kväll och åker hem till en tjej för att hon ber om det? Ingen. Men jag gjorde det, och logiskt sett måste det väl finnas en anledning? Eller?”
Jag ryckte nästan till av sitt plötsliga uttalande. Han höjde rösten en aning och såg allvarligt på mig.
”Och du fattar inte hur sexig du var när du öppnade dörren men din vilsna blick, stående i linne, torsor och ett par strumpor. När du gick upp för trappan rusade det i hela kroppen på mig. Din närvaro här får det att rusa i hela kroppen på mig. Du tror inte jag ligger hemma och tänker på dig också efter att ha sett dig i webbcamen?” fortsatte han.
Han tog en paus och kollade på mig. Jag visste inte vad jag skulle säga, skämdes igen.
”Du är väldigt vacker du också.” var det första jag fick fram.
Han skrattade åt mig där jag satt vilsen och inte riktigt fattade vad som hände. Han la ett lätt finger under min haka och lutade sig fram. Rörde vid mina läppar. Var ända muskel var på helspänn tills han välte ned mig i sängen och la en hand på magen.
Väckarklockan ringde plötsligt men jag stängde snabbt av den innan han skulle vakna. När jag vände tillbaka mot honom kollade han på mig med små ögon.
”Vi missade bussen.” sa jag och strök honom över bröstet.
Han la en hand på min rumpa och flyttade mig närmare, sa ingenting, men log stort.
En onamn given novell som är till för den som ha lust att läsa som kärlek.
Allt jag skiver handlar om kärlek, för jag är kär i kärleken...
Jag skakade och kollade tomt framför mig. Huden knottrade sig på armarna och jag kröp upp i hörnet på sängen och drog upp knän mot hakan. Jag spände musklerna i kroppen och började skaka. Såg mig själv i spegeln på väggen och släkte lampan bredvid sängen för att slippa se den tomma blicken. Rummet blev nästan helt mörkt förutom att jag hade glömt att dra ned gardinen för fönstret. Ljuset från en lampa på granntomten gav skrivbordet ett svagt sken. Sängen började bli varm, men jag skulle aldrig kunna slappna av, rädd för att vakna och bli tvungen att gå upp. Huset skulle ligga tyst och tomt. Bara jag skulle varandra omkring med mina bara fötter på de kalla golven. Ge ett tyst hus ljud. Väcka andarna som strök omkring i mörkret. Ute blåste det och det ven igenom huset. Även om jag hade bott i huset hela mitt liv hade jag aldrig gilla de mörka mornarna jag var ensam hemma. Då alarmet skulle gå igång om några timmar skulle det skära igenom tystnade. Den skulle skära igenom min kropp, som det gjorde varje morgon nu för tiden.
Jag tog upp mobil från nattygsbordet och ljuset från skärmen bländade mina ögon som just vant sig vid mörkret. Jag började skriva ett sms, det gick bara långsammare och långsammare ju längre in på sms:et jag kom. ”Kom och sov hos mig, håll om mig, för jag är så jävla mörkrädd…”. Handen skakade och tummen smekte skicka-knappen på touchskärmen. Så fort sms:et gått iväg ångrade jag mig och jag var säker på att han inte skulle svara. Han skulle få det och läsa igenom det, sucka och lägga tillbaka mobil bredvid sin säng och somna om Men väldigt kort efter att sms:et gått iväg vibrerade telefonen igen. Jag kollade på skärmen som tändes och bara hans namn fick mitt hjärta att slå. Jag låste sakta upp skärmen och lät orden komma emot mig. Jag blundade, vågade inte se vad det stod. Gjorde mig bered på det värsta.
”Ge mig en halvtimma och jag är hos dig.”. Jag stirrade på orden och hjärtat slog plötsligt hårt. Ville jag verkligen att han skulle komma? Jag kollade mig omkring i mörkret och stirrade ned på orden igen. ”Ring när du kommer, men va så tyst som möjligt.”. Jag tänkte inte när jag skrev, jag bara gjorde det. Det var väl det jag innerst inne ville när jag skickade iväg sms:et. Men jag trodde aldrig i hela mitt liv att han skulle göra det. Jag fick ett okej tillbaka och från och med då satt jag och stirrade på de röda siffrorna från väckarklockan med mobilen i handen. Minuterna hade aldrig gått långsammare i hela mitt liv. När det var fem minuter kvar innan det gått en halvtimma sa jag till mig själv att han inte skulle komma. Det var ju klart att han inte skulle komma. Vem åker hem till mig halv elva på kvällen bara sådär. Men när mobil plötsligt började vibrera i handen stirrade jag på den som om jag var förvånad över att det ringde.
”Hej.” sa jag tyst.
”Hej.”
Det blev tyst. Jag var fortfarande förvånad och visste inte vad jag skulle säga.
”Vilken dörr?”
”Den fösta.”
Jag tog på mig strumpor så att stegen inte hördes ned för trappan. Låste upp dörren så försiktigt jag någonsin kunde i rädsla för att mamma eller pappa skulle vara vaken och hör, kliva upp och undra vad jag höll på med. När jag öppnade dörren stod han på andra sidan med hjälmen i ena handen och kollade mig rakt i ögonen. Jag slog ned blicken på mina fötter och de bara benen knottrade sig av den kalla luften som kom ute ifrån. Han klev in i hallen, tog av sig skorna och vi gick trappan upp. Jag först och han efter utan att säga ett ord. Jag var blyg och ville gömma mig. När vi kom in i mitt rum stängde jag dörren ordentligt och vi blev stående mitt i rummet och kollade på varandra. Han ställde ned sina skor på golvet och la jackan och hjälmen på skrivbordsstolen. När hans händer var tomma öppnade han famnen för mig och jag kröp in i den och gjorde mig så liten som möjligt. Jag drog in doften från tröjan som fortfarande var sval.
”Tack.” viskade jag.
Han svarande inte, höll bara om mig hårt. Jag tog ett steg tillbaka, behövde anstånd.
”Varför kom du?”
”Du bad mig.”
Svaret var kort och rakt. Jag trodde inte på det, man åker inte till någon bara sådär. Jag kröp upp i sängen och satte mig mot väggen. Han kom efter och vi la täcket över benen för att få upp värmen igen. Han kollade på bilderna som satt över min säng och tog ned en av de svarta ramarna och la i knät. Det var en bild på honom från i våras. Han sa inget, utan hängde tillbaka den på sin plats igen och kollade på mig. Hans jeans var kalla mot mina bara ben.
”Är du trött? frågade han.
Jag ryckte på axlarna. Jag visste ingenting längre; mer än att han satt i min säng. För en timma sedan satt jag i ett kolsvart rum ensam och funderade på om jag skulle skicka sms:et eller inte. Jag ville säga något, men jag visste inte. Det fanns massa jag skulle vilja säga till honom, men det fanns inget som blev till ord. Det är bara en massa starka känslor som åkte omkring i kroppen.
kom hem från gymmer för lite mindre än en timma sedan.
Älskar att avsluta helgen med fina vänner på gymet! :D
söndar är ju liksom söndagar. Vad man än gör kan de inte riktigt bli perfekta. Man kan inte älska en söndag liksom bara sådär. Då måste det vara något speciellt. Men den här timman på gymmet lyfter verkligen värdet på mina söndagar! :D Så jädra gött!
inatt kommer jag sova som en stock och sucka stort när väckarklocken ringer imorgon, det vet jag redan.
Så det får bli cola när jag kommer till skolan! ^^
allt löser sig om det är meningen att det ska lösa sig
hallå, kan ju beräta att jag lever för fullt, som en trött gymnasie elev längtar jag, precis som alla andram till helgen! Och nu är det när! imorgon är det fredag och sedan kör vi! gött!
det var allt för mig den här gången, alla vet att jag lever nu så. Nu ska jag sova! sweet dreams! :)
igår efter skolan tog packade jag kameran och åkte ned till Tidan och mötte upp dessa sex fina tjejer.
Ut i en kohage och fotade i en och en halv timma.
tack så jätte mycket Linda, Jenny, Evelina, Martina, Malin och Fanny för en jätta bra fotografering!
Älskar bilderna och kunde inte dra mig ifrån att redigera den att jag kopierade över dem till skoldatorn och har suttit varje ledig minut med att redigera. gilla!
- write to be understood, speak to be heard, read to grow
under de tre åren jag gick på Stöpen lovade jag att någon gång ha platt hår, men det hände aldrig.
Nu har jag gått i min nya klass i fem veckor och de har redan sett mig i platt hår. Anita och Nicole tog ansvaret med de två plattänger vi hade och plattade det på 30 minuter.
Ovant är det alltid, men denna gång gillade jag det faktiskt. Många fina komplimanger! Till och med mamma gillade det! Nästan så att jag är sugen på att rakpermanenta det och klippa frisyr så att det passar! ^^
