Photographer Emma Ask

En onamn given novell som är till för den som ha lust att läsa som kärlek.

Allt jag skiver handlar om kärlek, för jag är kär i kärleken...

Jag skakade och kollade tomt framför mig. Huden knottrade sig på armarna och jag kröp upp i hörnet på sängen och drog upp knän mot hakan. Jag spände musklerna i kroppen och började skaka. Såg mig själv i spegeln på väggen och släkte lampan bredvid sängen för att slippa se den tomma blicken. Rummet blev nästan helt mörkt förutom att jag hade glömt att dra ned gardinen för fönstret. Ljuset från en lampa på granntomten gav skrivbordet ett svagt sken. Sängen började bli varm, men jag skulle aldrig kunna slappna av, rädd för att vakna och bli tvungen att gå upp. Huset skulle ligga tyst och tomt. Bara jag skulle varandra omkring med mina bara fötter på de kalla golven. Ge ett tyst hus ljud. Väcka andarna som strök omkring i mörkret. Ute blåste det och det ven igenom huset. Även om jag hade bott i huset hela mitt liv hade jag aldrig gilla de mörka mornarna jag var ensam hemma. Då alarmet skulle gå igång om några timmar skulle det skära igenom tystnade. Den skulle skära igenom min kropp, som det gjorde varje morgon nu för tiden.

Jag tog upp mobil från nattygsbordet och ljuset från skärmen bländade mina ögon som just vant sig vid mörkret. Jag började skriva ett sms, det gick bara långsammare och långsammare ju längre in på sms:et jag kom. ”Kom och sov hos mig, håll om mig, för jag är så jävla mörkrädd…”. Handen skakade och tummen smekte skicka-knappen på touchskärmen. Så fort sms:et gått iväg ångrade jag mig och jag var säker på att han inte skulle svara. Han skulle få det och läsa igenom det, sucka och lägga tillbaka mobil bredvid sin säng och somna om Men väldigt kort efter att sms:et gått iväg vibrerade telefonen igen. Jag kollade på skärmen som tändes och bara hans namn fick mitt hjärta att slå. Jag låste sakta upp skärmen och lät orden komma emot mig. Jag blundade, vågade inte se vad det stod. Gjorde mig bered på det värsta.

”Ge mig en halvtimma och jag är hos dig.”. Jag stirrade på orden och hjärtat slog plötsligt hårt. Ville jag verkligen att han skulle komma? Jag kollade mig omkring i mörkret och stirrade ned på orden igen. ”Ring när du kommer, men va så tyst som möjligt.”. Jag tänkte inte när jag skrev, jag bara gjorde det. Det var väl det jag innerst inne ville när jag skickade iväg sms:et. Men jag trodde aldrig i hela mitt liv att han skulle göra det. Jag fick ett okej tillbaka och från och med då satt jag och stirrade på de röda siffrorna från väckarklockan med mobilen i handen. Minuterna hade aldrig gått långsammare i hela mitt liv. När det var fem minuter kvar innan det gått en halvtimma sa jag till mig själv att han inte skulle komma. Det var ju klart att han inte skulle komma. Vem åker hem till mig halv elva på kvällen bara sådär. Men när mobil plötsligt började vibrera i handen stirrade jag på den som om jag var förvånad över att det ringde.

”Hej.” sa jag tyst.

”Hej.”

Det blev tyst. Jag var fortfarande förvånad och visste inte vad jag skulle säga.

”Vilken dörr?”

”Den fösta.”

Jag tog på mig strumpor så att stegen inte hördes ned för trappan. Låste upp dörren så försiktigt jag någonsin kunde i rädsla för att mamma eller pappa skulle vara vaken och hör, kliva upp och undra vad jag höll på med. När jag öppnade dörren stod han på andra sidan med hjälmen i ena handen och kollade mig rakt i ögonen. Jag slog ned blicken på mina fötter och de bara benen knottrade sig av den kalla luften som kom ute ifrån. Han klev in i hallen, tog av sig skorna och vi gick trappan upp. Jag först och han efter utan att säga ett ord. Jag var blyg och ville gömma mig. När vi kom in i mitt rum stängde jag dörren ordentligt och vi blev stående mitt i rummet och kollade på varandra. Han ställde ned sina skor på golvet och la jackan och hjälmen på skrivbordsstolen. När hans händer var tomma öppnade han famnen för mig och jag kröp in i den och gjorde mig så liten som möjligt. Jag drog in doften från tröjan som fortfarande var sval.

”Tack.” viskade jag.

Han svarande inte, höll bara om mig hårt. Jag tog ett steg tillbaka, behövde anstånd.

”Varför kom du?”

”Du bad mig.”

Svaret var kort och rakt. Jag trodde inte på det, man åker inte till någon bara sådär. Jag kröp upp i sängen och satte mig mot väggen. Han kom efter och vi la täcket över benen för att få upp värmen igen. Han kollade på bilderna som satt över min säng och tog ned en av de svarta ramarna och la i knät. Det var en bild på honom från i våras. Han sa inget, utan hängde tillbaka den på sin plats igen och kollade på mig. Hans jeans var kalla mot mina bara ben.

”Är du trött? frågade han.

Jag ryckte på axlarna. Jag visste ingenting längre; mer än att han satt i min säng. För en timma sedan satt jag i ett kolsvart rum ensam och funderade på om jag skulle skicka sms:et eller inte. Jag ville säga något, men jag visste inte. Det fanns massa jag skulle vilja säga till honom, men det fanns inget som blev till ord. Det är bara en massa starka känslor som åkte omkring i kroppen.