Photographer Emma Ask

Yiruma-kiss the rain

Hennes röst gick rätt in i mig varje gång hon öppnade munnen. Jag hade hittat henne, flickan som jag sökte, jag älskade henne redan första gången jag såg henne, hon var mitt blod. Och det hon viskade till mig i kyrkan skulle jag för alltid att minnas. ”… men jag tänker leva vidare för dig” . Hon kunde inte sagt något bättre till mig, för jag ska finnas med henne varje dag till hon dog av ålder, även om hon inte visste det. Jag ska gå bakom henne och beskydda henne genom livet.
När jag stod längs fram i kyrkan och betraktade min egna begravning såg jag allt ur ett helt annat perspektiv. Alla mina vänner, släkt och familj satt i kyrkan och sörjde mig. Jag såg hur Jessica och Casper höll varandra i händerna och då och då kollade på varandra för att bara utväxla blickar som sa mer än ord kunde göra. Dom skulle klara sig fint utan mig, även om jag skulle sakna dem. När Jessica var fram och lämnade sina röda rosor stod jag bakom henne och höll om henne, hennes hår luftade precis som det alltid gjorde, men hon passade inte i svara kläder.

”Tom, även kallad den poetiska filuren, var min pojkvän sedan två år tillbaka, men har var också min allra bästa vän, och lite som en beskyddande bror. Man kunde inte undgå att blicken drogs mot honom varje gång han klev in i ett rum där man befann sig. Alla älskade honom, det gick inte ens att ogilla honom, även om man ibland var oerhört irriterad på honom. Han visste alltid var som var bäst för en själv och hjälpte en dit. Jag undrar om han någon gång tänkte på sig själv, hans vänner och familj gick alltid i första hand. Han mötte varje dag med ett leende och var alltid glad, och det gjorde att en själv blev så himla glad när man var med honom! Det finns så mycket att säga om honom, men allt går tyvärr inte beskriva med ord. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta, och han är en person som inte går att ersätta eller glömma. Har han en gång härjat i ens liv så finns han alltid kvar, men sitt röda hår och det stora smilet, lika lycklig som ett barn på julafton, men året om. Han frågade mig en gång vad jag önskade mig på min födelsedag, jag sa att jag redan hade det jag önskade mig. Men hans svar blev att han inte kunde lova mig att få kunna behålla det för evigt, för vem visste han kanske skulle dö helt plötsligt…”

Hon blev tyst och en tår rullade ner på kinden, men hon tog ett djup andetag och fortsatte med en klump i halsen.

”Jag fick sen ett tjockt fotoalbum men bilder och texter. Det var bilder på oss, och våra vänner. Det fanns texter där han åter berättade minnen vi varit med om, det var dikter och texter, om mig, om oss. Där han berättade hur han hade känt när han höll på att lära känna mig, han beskriver hur han förstod redan när han såg mig att det skulle bli vi. Allt vi har varit med om i våra två år. När han överlämnade den sa han ”Den här kan du behålla för evigt, den kan ingen döda eller ta ifrån dig.”. Albumet var helt underbart vackert, och jag undrar hur mycket tid han la ner på det, jag tror jag nog inte ens vill veta det. Jag fattade inte då hur rätt han faktiskt hade i det han sa… Men det förstår jag nu. Han skriver verkligen på sitt sätt, jag har aldrig läst någon text som är skrivet på det sättet, inte ens nära! Han var verkligen en oerhört speciell och unik människa som kommer leva kvar inom oss alla tror jag.”

Hon satte sig långsamt ner på stolen igen och alla började applådera. Tårarna rann med från mina kinder av lycka, men även av sorg. Jag är ledsen över att jag inte längre kan ge henne det jag vill ge henne. Men det är hon som är min flickvän, och jag är så jädra stolt över det! Att stå som en död människa och betrakta sin egna begravning är oerhört fint, höra sin flickvän tala om en för alla, lyssna till sin lillasysters ljuva stämma när hon sjunger, för mig. Höra kompisarnas galna och goa minnen tillsammans med mig, när jag varit full och inte minns dem.

Vad har jag egentligen gjort för att få tag i sådana här underbara människor som verkar älska mig? Jag, en liten pojke som ingen faktiskt vet utsprånget på? Han som döljer en hemlighet för alla förutom sin mamma och pappa. Jag har alltid känt hat för de människor som gjorde det onda mot mig när jag var liten, de som kallas mina biologiska föräldrar. Hatet har jag alltid gjort om till lycka, och tagit varje dag med ett leende. För jag kunde inte slösa bort en ända dag när jag har fått tag i så underbara människor som de som sitter i ett rum efter min begravning och sörjer mig. För jag visste att en dag skulle jag dö och skulle jag hata mig själv för att jag inte levt ut varenda sekund av mitt liv. Jag ville aldrig tänka på mig själv, för jag var ingenting mot vad alla andra var, jag var bara en lite pojke som var rädd för livet och gjorde om sitt hat till lycka. Han som var så ful som döljde något så stort för alla han älskade. Han var glad om alla andra var glada, de gjorde honom glad.

När jag träffade Jessica så visste jag inte först vart jag skulle ta vägen. För jag var inte värd någon som hon, hon var för fin. Jag frågade kvinnan som hade tagit hand om mig sedan jag var tre, hon som jag kallade mamma. Jag sa till hennes rakt ut att jag inte visste vart jag skulle göra, att jag inte var värt något som henne. Min mamma skakade bara på huvudet och log mot mig.
”Vart är pojken som gjorde om sitt hat till lycka och levde varje sekund? Var är den pojken jag känner som har kämpat sig igenom ett krångligt och jobbigt liv, men har gjort det med sådant mod att jag är chokad? Han som är värd all lycka på jorden?”
”Men…”
”Inga men, jag känner henne inte, men jag ser på dig att du är kär, och jag ser fram emot att träffa henne snart. För hon verkar riktigt söt och snäll, så gå och ring henne nu, hon väntar på det och det finns inget jobbigare än att sitta och vänta på att en kille som har sagt att han ska ring.”
”Men tänk om hon inte gillade mig?”
”Hade hon bett om ditt nummer om hon inte ville se dig igen?
”Jo, men…”
”Inga men, Tom, det går inte att glömma dig om man en gång har pratat med dig, en röd frisyr som står på ändan och en glädje som lyser om dig! Gå och ring henne nu, du ska vara ute ur huset eller hon så ska vara i det här huset inom en timme! Och om hon kommer hit så åker jag, pappa och din syster till mormor och morfar, så säg bara till!”
Jag gjorde som min mamma sa, och hon visste tydligen hur det var att vara tjej, men det är väl nog inte så konstigt, eftersom hon själv är tjej och har varit sexton år, även om man inte kan tro det. När jag kom ner en halvtimme senare från övervåningen och mötte min mamma i köket brast hon i skratt.
”Gud vad söt du är min pojke, så? Ska vi åka?”
Jag kunde inte sluta le från öra till öra så jag nickade bara, stort och ivrigt.
”Tio minuter, tio minuter”
Då fattade jag vad jag egentligen sa…
”TIO MINUTER?! HON KOMMER OM TIO MINUTER!” Jag kollade mig omkring, men hade ingen aning om vad jag kollade efter. ”HON KOMMER OM TIO MINUTER, VAD SKA JAG GÖRA, VAD SKA VI GÖRA?!” Jag gapade i ut det i hela köket. Min mamma skrattade bara.
”Gå upp och fixa ditt rum lite i alla fall, och byt tröja, du har tandkräm på den. Jag skriver en lite lista på saker som ni kan göra och sätter på anslgstavlan ifall du får hjänsläpp, så åker jag, pappa och din syster till mormor och morfar nu, lycka till min pojke” Mamma blinkade sådär åt mig när jag spring upp till mitt rum.

Jag kommer ihåg den dagen, som om den var igår, och jag kommer ihåg vad min mamma hade skrivit på lappen.

 *Va dig själv.
*Fråga henne om saker
som handlar om henne.
*Hitta inte på saker för
att du tror att det ska imponera på henne.
*Baka en kaka av kärlek,
om hon är en chokladtjej,
baka kladdkaka!
Lycka Till!

Jessica är chokladtjejen, och jag kommer ihåg att vi bakade en kladdkaka, och efteråt så var vi bruna och vita om vartannat av mjöl och kakaopulver.
Jag kommer ihåg av hon doftade, och jag kommer ihåg att hon hade en stor grå munktröja på sig, det mörka håret var uppsatt i en hästsvans. Och det bästa av allt, hon hade inget smink på sig.
Varför jag just fallit för hennes va att hon uttryckte självständighet och en glad mysig flicka. Det var precis det hon vara också, speciell och unik, envis och lite grinig ibland, jag älskade henne när hon var sådär grinig, hon var så söt då! Hon var min dröm tjej och jag har hört från vänner att just bara för att vi båda var unika och speciella så passade vi så otroligt bra tillsammans. De sa att det lyste riktig kärlek om oss.

The End, by emma 'kugghjulsflicka'


BLIR GLAD AV KOMMENTARER, ;d