Photographer Emma Ask

Byggnaden tog verkligen tag i henne. Förde henne till en annan värld. Det var som att solen kom fram på nytt, men nu riktade alla sina strålar mot silobyggnaden. Hon satte fart på brädan och rullade över kullerstenarna med en dragningskraft hon aldrig trodde hon skulle hitta i den här staden. Allt hade känts så meningslöst när hon hade flyttat. Kim, Josef och Ludwig skulle hon bara träffa ett par få gånger om året. Att lämna en lilla staden hon höll så hårt om hjärtat var en stor sak. Hon såg hela sin uppväxt på gatorna i staden. Alla minerna fanns där i asfalten, hennes fotavtryck fanns i varje kvarter. Kärleken hade funnits inom räck håll om hon hade velat, men hon hade inte velat starta något när hon ändå visste hur ont och jobbigt det skulle vara att säga farväl. Hans bruna hår som spretade ut under den rosa mössan, tröjan som luktade en blandning av värme, tvättmedel och en lite touch parfym. Ögonen som fick en att smälta och frysa på samma gång. För det var inte ofta du mötte ett par lila ögon som borrade in i din själ och väckte fjärilarna i magen. Hon började skratta när hon kom ihåg hur de träffades första gången. Hon och Ludwig var inne i mataffären i staden och hon hade blivit tvungen att springa och hämta två stora flaskor cola. De var hur otympliga som helst och hon sprang igenom affären med koncentrationen på att inte försöka tappa dem. Och så blev det precis sådär som blev bara blir på film. När hon rundade en av hyllorna sprang hon rakt in i honom och hennes två flaskor flög iväg. Hon kommer bara ihåg att det hon sa till honom lät på ett ungefär såhär: ”Faaan, förlåt! Åhhh, helvetes piss faaan! Asså förlåt. Faan!”. Han hade bara skrattade åt henne och kollade på när hon plockade upp sina flaskor. Hon gav honom ingen som helst blick, utan ville bara därifrån. Men han hindrade henne och sa bara:
”Ta det lugnt, varför så bråttom?”
Han hade henne fast i ett grep som hon inte vågade rubba. Hon kollade generat upp med fick snabbt något annat att tänka på. Hon bakade ett steg och kom på mig själv att jag stod och gapade.
”Ahhhh! Du har ju lila ögon! Vad fan?!”
Han skrattade ännu mer och hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon hade kollade på honom igen och smält som glass i solen den gången. Han var den vackrast människa hon någonsin hade sett! Hon stammade fram något om att hon var tvungen att gå och skyndade iväg till Ludwig som hade hunnit blivit lagom irriterad.
”Varför tog det sådan tid?”
Hon kände hur kinderna hettade.
”Va fan, jag sprang på en kille med lila ögon och flaskorna flög åt alla håll! Fan vad vacker han var!”
Hans ansikte brast i ett stort leende och han flinade retsamt åt henne.
”Vad?!”
”Inget…”
Hon fick inget svar utav honom, hur mycket hon än tjatade. Men en dag dök kille med lila ögon upp när de strögade på staden. Ludwig hade känt den där killen hela tiden, men hade inte sagt något till henne.

Musiken började dunka henne i bröstet när hon kom närmare byggnaden. Det var liv och rörelse över allt, skejtare och cyklare högt och lågt. Det stod folk och målande, vissa stod bara och chilla och pratade med varandra. Hon tog ett varv runt alltihopa, kollade på alla graffiti och alla ungdomar som gjorde sina grejor. Hon ångrade att hon inte hade tagit med sig kameran. Solen låg så fint och hon var helt förälska i stället. Efter två varv slog hon sig ner längs upp på en trappa i solen med sin longboard vid fötterna. Att ta in allt var stort nog. Hon skulle kunna sitta här i timmar, så länge solen värmde och det var liv runt omkring henne. Tyst och stilla satt hon och knaprade på en choklad kaka. Tiden gick och hon märkte inte att det blev allt mindre och mindre människor för varje timme. Hon satt djup inne i tankar och hade skrivit sex långa sidor i sin dagbok, ett brev till killarna, skrivit ner lite idéer och annat smått och gott. Hon tittade upp när solen försvann bakom ett moln och hon ryste till av en kall vind. Solen var på väg ner, musiken hade slutat att spela och hon såg tre killar som stod längre bort med var sina skateboards. Klockan var strax efter elva. Två sms från mamma i inkorgen, ”när kommer du hem? Kram mamma”. Hon tryckte bort dem och drog på sig sin tjocktröja. Plötsligt såg hon något rosa röra sig i ögon vrån. Hjärtat flög upp i halsen på två sekunder och slog dubbla slag. Hon vände sig snabbt till vänster för att se om det hon såg verkligen var det hon trodde att hon såg. Han stod tre meter ifrån henne när hon lyft blicken och hoppade skräckslagen bakåt. En rosa mössa, brunt spretande hår och ögon som skiftade i lila…! Hjärtat gick på högvarv i ytligare två sekunder innan hon såg att han inte var den vackraste varelsen som hon hade sett. Den här killen var längre och mer tanigare, ett smalt ansikte och percing i ögonbrynet. Hon stirrade storögt på honom tills hon insåg att han såg oerhört förvirrad ut.
”Gud, förlåt, det var inte meningen… Jag trodde du var någon annan…”
”Ska det tolkas positivt eller negativt?”
”Positivt tror jag…”
”Okej, får man fråga vem det var du trodde att jag var?”
Hon skakade på huvudet, la huvudet i händerna och andades.
”Får man slå sig ner?”
”Visst, om du vågar.”
”Varför skulle jag inte?”
”För du sitter bredvid en galen människa”
”Du verkar inte allt för galen, du har bara suttit här i fem timmar med ditt block, kollat upp lite då och då utan att lägga märke till vad som händer runt omkring dig. Jag skulle beskriva det som tankefylld.”
Hon kollade frågande på honom som om han var dum i huvudet bara för att han hade haft koll på vad hon hade gjort de senaste timmarna.
”Det fanns ingen som inte la märke till dig idag, du var ända tjejen på hela området, och det har bara hänt ett få tal gånger förut. Men de brukar försvinna efter två veckor. Någon kille brukar lyckas få hit sin flickvän då och då, men det brukar vara första och sista gången. Om det inte är musiken det är fel på så är det smutsen eller att hennes pojkvän inte ger henne någon uppmärksamhet och istället bara åker och försöker impa på henne. Men de brukar vara så korkade att de aldrig fattar det. Det gick som en löpeld när de där borta såg dig sätta dig här, på tjugo minuter visste alla, och du bara satt här som ingenting när det var massa killar som försökte impa och fånga din uppmärksamhet.”
Han log åt henne och hon satt förvånad och lyssnade på vad han just hade berättat. Hon blev helt nollställd, när hon tänkte efter så hade hon inte sett en ända tjej när hon kom, men det hade hon inte tänk på då. Hon visste inte vad hon skulle säga, satt där tyst och kollade ut över vattnet. Kille hade slagit sig ner en meter ifrån henne tillsammans med en bmx. Hon såg i ögonvrån hur han kollade på henne, aningen väntade han på svar eller så kollade han bara. Han skrattade tyst över hennes tystnad.
”Hur mycket åker du?”
Hon ryckte till igen av hans fråga och han pekade på hennes longboard.
”Åker dagligen, men är bara en glidare. Att trixa och hoppa blev aldrig min grej, jag är åskådaren och fotografen mer.”
”Fotograf? Är du bra på att fota?”
Han lät uppriktigt intresserad och så hon drog fram sin lilla bok med en lite samling bilder på Kim, Josef och Ludwig.
”Nja, det duger i alla fall.”
”Vilka är det på bilderna?”
Han bläddrade igenom bilderna långsamt och studerade dem noga.
”Mina bästa vänner, Kim, Josef och Ludwig.”
”Bästa? Har du inga bästa tjejkompisar?”
”Nej, tjejer får mig att sucka, speciellt alla de som tror att de är något. Jag umgås bara med killar i princip.”
”Jaså, men du, de här bilderna var ju skit gryma! Du har inte lust att komma hit imorgon och ta lite på oss?”
”Hmm… får se, har rätt mycket att göra. Har precis flyttat hit och så.”
Hennes första lögn i sin nya stad, i sitt nya liv. Hon hade inte ett piss att göra egentligen, men hon kunde inte spela glad och hela den där biten.
”Okej, vart bor du?”
Hon började fundera på vägen tillbaka hem, men fick hjärna släpp efter andra korsningen. Hon skulle inte hitta hem. Skulle hon behöva be den här killen att visa henne hem? Gud vad pinsamt!
”Ömm… öhhhh… bakom ett konditori. Lilla… Något…”
”Lilla Prins?”
”Ja, så hette det nog.”
”Vill du ha sällskap hem, eller ska du sitta kvar här resten av kvällen? Jag ska åt samma håll och du verkar inte ha så mycket koll på vart du bor.”
Han skrattade lite snällt och reste sig upp.
”Jag får nog erkänna att jag inte har allt för stor koll på staden än, och skulle vara tacksam över lite sällskap.”
”Kom då”
Han hoppa upp på sin cykel och cyklade ned för trapporna och gjorde ett fint hopp i slutet.

Vi tog oss fram mellan husen, över och under gator, förbi släckta affärer och hus. Vi sa inte så mycket, hon var tacksam över att han hade visat henne hem.
”Nu hittar jag, det är lägenheten där borta…”
Hon pekade och han nickade.
”Själv bor jag där borta…”
Han pekade på andra sidan gatan mot ett fint villaområde med nybyggda hus.
Hon sa hejdå, tack för hjälpen och att hon lovade att titta förbi imorgon vid samma tid med kameran. Han log och sa god natt och cyklade över gatan och in bland husen. Hon åkte vidare i mörkret och tänkte på precis vad som hade hänt. Hon kunde inte låta bli att säga till sig själv att hon tyckte att han var gullig.