Photographer Emma Ask

Låt drömmar bli till verklighet

Veckor av undran har gått. Det verkar inte längre som att du vill. Du vill inte vara med mig, är det så? Det känns så. Du sa en gång att du alltid i min närhet vill vara. Ljög du? Eller stämde det då? Vad har jag gjort för att det inte längre skulle stämma? Vad har jag gjort för fel? Vad har hänt?

Jag trodde att du och jag skulle vara perfekta bara vi vågade. Men det känns inte som om det är modet det är fel på, utan viljan. Jag trodde att det var meningen att det skulle vara du och jag. Det är för det jag har kämpat. Men det verkar inte längre som att det ska det. Eller är det bara en period? Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har funderat mer än vad jag vill på att lämna dig. Även om det är just det ända jag inte vill göra. Jag vill att det ska funka mellan oss. Jag vill inte bli den som blir lämnad, igen. Det är en hemsk känsla. Den ända lösningen jag ser är att prata med dig, och det kommer jag fan inte våga göra. Fråga vad du vill med oss, hur du tänker och känner nu för tiden. Om jag bara fick veta så skulle allt bli så mycket lättare.

Jag sitter i solen, ser bilder och scener framför mig om hur jag vill att det egentligen ska vara. Jag vill ha sommar, jag vill ha dig bredvid mig och veta att du älskar mig och är stolt över mig. Emelies ord ekar i huvudet, ”Han är säkert bara osäker, och om han inte vill ha dig är han inget att ha ändå! Den som inte vill ha dig är inte värd din tid! Du förtjänar någon som älskar dig till tusen!”

Jag hoppas det bara är så att han är osäker för tillfället.

 ” Jag har bestämt mig, nu eller aldrig. Om det håller så håller det, om inte så var det aldrig meningen att det skulle hålla. Jag tar mitt ihoprullade häfte och går fram till honom.
- Kom.
- Vad är det?
- Kom bara, jag vill prata med dig.
Jag ser något oroligt i hans blick. Jag tar några djupa andetag. ”Nu eller aldrig” ekar det i huvudet. Vi sätter oss på kullen bakom gympasalen, han kollar frågande och lite oroligt på mig.
- Det här kan låta dumt, jag vet inte. Men jag vet inte hur jag ska säga det annars. Men jag vet att jag måste säga det..
Jag tar ett sista andetag och kollade ner på mitt häfte. Det ger mig styrka på något sätt. För jag är stolt över de papperna. Det är min berättelse om oss, ingen annans, det är mina känslor.
- De senaste veckorna har det känts som att du inte vill. Och jag skulle bara vilja veta hur du tänker om oss, vad du vill och känner.
Jag kollar upp på honom och ångrar mig. ”FAN! Vad håller jag på med?!”
- Vad ska jag göra för att vissa att jag vill?
- Överraska mig, gör något när vi är med klassen, fråga mig någon gång om vi ska hitta på något…
- Okej, sa han bara kort.
”Vad kommer hända nu? Vad tänker han? Är det över? Vad ska jag göra?” Han kollade ner på sina skor och jag såg hur han svalde och kliade sig i ögat. ”Fan, jag är ju dum i huvudet! Varför skulle jag göra allt det här? JAG VILL INTE!” Hans min var svår att tolka, såg ut som om han satt djupt nere i några tankar. Jag tittade på mitt häfte igen. ” Och vad ska jag göra med det nu? Ska jag ge det till honom och lämna honom ensam? Eller ge det till honom och sitta kvar? Eller ska jag skita i det och inte ge det till honom?”
- Vad är det där?
Jag ryckte till av hans plötsliga uttalande och såg att han pekade på häftet.
- Det är till dig, du vet, texten.
Jag svalde och överlämnade det. Där det faktiskt hörde hemma. När han öppnade det och rosen trillade ut ångrade jag mig igen om rosen, men nu var det för sent. Han tog sakta upp blomman, läste lappen som satt på och kollade snabbt igenom texten, sex dataskrivna sidor. Lika oväntat som han hade började prata förut resten han på sig. ”Fan, varför ska jag alltid göra fel?!” Jag var nära på att börja gråta när något skuggade mig.
- Kom, han sträckte ut sig hand och drog mig upp på fötter, och han släppte inte handen och drog med mig inte bland husen.

Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra, så jag följde bara med tyst bredvid honom tills han plötsligt stannade. Tog rosen och satte fast den med ett av mina hårspännen i mitt hår, tog ett steg bak utan att släppa min hand och log mot mig.
- Skolka?
Jag nickade och vi fortsatte gå hem mot hans hus. Tyst gick vi in och satt oss i hans rum. Han kollade på mig som han alltid brukar göra när vi är med varandra och vi ska komma på något att göra. Idag hade jag ett svar.
- Läs, sa jag bara och kröp upp bredvid honom och la huvudet på hans axel. Efter första sidan la han armen om mina axlar och strök mig över armen. Jag passade på att blunda och njuta av hans närhet.

Jag läste texten senast igår kväll innan jag gick och la mig. Jag kunde den nästa utan till vid det här laget. Jag drog in doften från hans tröja, hans doft. Jag älskade den verkligen! Jag tänkte tillbaka på dagen vi blev ihop, andra mars. När vi låg i hans pappas dubbelsäng ner i källaren. Om två dagar är det en månad sedan. Jag kom ihåg hur mysigt det hade varit, och hur nära vi hade varit varandra, utan att faktiskt kyssas. Men jag tyckte bara det kändes naturligt att inte gör det. Det är faktiskt inte det viktigaste. Men ingen av oss har speciellt bra kyss erfarenheter, så ingen vågar ta insiativet.

Jag vaknade upp ur tankarna när jag kände att han började röra på sig.
- Jag vet inte vad jag ska säga. Det var det vackraste jag någonsin har läst. Jag älskar dig så att jag inte har ord till det.
Då såg jag det, en tår! Den rullade sakta ned för hans kind, jag torkade bort den och kände själv hur det blev fuktigt i ögonen. Sen var de bara där, läppar mot läppar. De nuddade knapps varandra i början, de var osäkra och visste inte riktigt vad de skulle göra. Men det skulle komma med tiden.
- Du, jag vill vara med dig hela tiden. Men den senaste tiden har varit konstigt och det är mitt fel. Förlåt.
- Du är förlåten, om du gör det jag sa förut lite då och då, sa jag och log.
- Jag lovar, sa han och log tillbaka.
- Ska vi går tillbaka? Kan jag stanna hos dig sen efter skolan?
- Okej, gärna!
Läpparna vidrörde varandra igen, mer säkert. Vi tog på oss skorna och gick hand i hand tillbaka till skolan. Jag kollade på honom innan vi gick in till klassrummet och jag kunde inte låta bli att ge honom en stor kram.
- Tack, jag älskar dig, viskade jag i hans öra och pussa honom på kinden.
- Det är jag som ska tacka för att vill ha en sån som jag.
- Vem vill inte?
Blickarna var frågande när vi slank in i klassrummet osedda av läraren. Slog oss ner vi ett bord som vanligt och bara log som svar till deras frågor. ”


ja, det var novellen jag pratade om..
vet inte hur mycket jag ska säga om den.
skrev den igår när jag satt och nöjt av solen.
halva novellen är ren verklighet. andra halvan är hur jag vill att det skulle vilja bli.
jag önskade att jag hade modet att kunna prata.
aa.. mhmm.. hoppas ni tyckte om det.
kommentera gärna;)